Lite tankar om gårdagens framföranden: Tyckte väl att det var bra likt Karin Dreijer på Röyksopp igår, för det var Karin Dreijer som gästspelade på Röyksopp. Nästan lika grymt som att vår svenske Robyn dyker upp, sjunger Girl and A Robot, och sen åker tillbaka till Stockholm. Eller stannar på Roskilde, men den komiska effekten blir åtminstone påtagbar om man feltänker.
Har lite ont om tid den här rundan ut. Pete Doherty börjar spela om tio minuter, och minnet av gårdagen är omfattande och omvälvande. Samtliga här inne på press verkar känna samma sak, för man känner doften av bränd plast där friktionen tar ut sin verkan mot tangentborden.För att spara lite på era ögon kan vi sammanfatta dagens bästa och sämsta:
Bäst var lätt Gogol Bordello och Fever Ray. Gogol smiskade upp en sån storm att man blev helt vimsig, Start Wearing Purple verkade till och med sätta den härdade ukrainaren Alex i ett slaganfall, för han vinglade runt, slog sig, spelade gura, kramade sitt hår, sitt hjärta, och hela publiken våndades i hans händer tills han släppte lös vrålet och de dansande fötterna flög lös. Det var lagom svalt, det var mycket folk, och det var helt enkelt en riktig röjarkoncert som den ska vara. Fastän jag sett Bordello förr på Malmöfestivalen, så var det faktiskt på Orange som de kom helt tillrätta. Tack för att du bangade, Lil’ Wayne!
Fever Ray fick svalt mottagande i tidningarna här på Roskilde. Jag var utom mig dock. De klagade över mörkret och dimman, att det lät som om miccen inte fungerade förrän efter halva showen. Jag menar att då man stirrade in i mörkret och mötte sakta pulserande lyktor, stroboskoplasrar, men föga människa och hörde en dov röst i örat, då var det som att lyssna lite på Gud. Inte den kristna, muslimska eller någon hednisk Gud, utan essensen.
Det dansades, det gungades, anteckningsblocket fick tre sidor jämtemot sina vanliga två, och samtliga vi pratade med gick dörifrån med en go’ känsla i magen. Det har redan gjorts, men syskonen Dreijer ska geniförklaras, där den ena är Fever Ray och den andra samlar ljudet av tropiska fiskar till deras Darwin-opera.
Sämst, för mig, var Hauscka. Boken lurade i mig bilder av en helmysig pianokille som gjorde grejer på sigg eget vis och gjorde de riktigt förunderliga. Sanning var att i Astorias mysmörker kunde pojkvänner och flickvänner däcka sakta i värmen efter att kanelsnegelns brägdande effekter började avta, för det gick sakta, och var mest piano på piano med pyttelite dämpade inslag av stråkar. Tack för gott försök dock, på Spotify är han fortfarande bra!
Steinski Steinski Steniski. Det låter bra, det borde vara bra, men det var ingen där, och Steinski själv verkad inte bry sig ett dyft om det. Han lirade lite, skrattade lite, hade en okej ljushshow, men jag hade enorma förhoppningar och de blev lte lätt förintade. Kanske lite senare, eller kanske inte alls, men för mig blev ljudet av Steinskis mixerbord bara ett malande till ett krossat ego.
Det som också ska nämnas är att Amadou och Mariam som vanligt leverar och lyfter vilken show som helst. Adam Tensta bad oss räcka fingret åt rasism, och sen svänga höfterna – happy to oblige. Pet Shop Boys var helt enkelt bra, och gav oss god kontrast där vi stod och dansade runt mellan Astoria och Orange på väg mot the Very Best.
Ty the Very Best och Deadmau5, men mest The Very Best för mig, var precis vad jag ville ha ut av Roskilde. Förra året började vi på Girltalk i Cosmopol och rörde oss mot Shantel and the Bucovina Orkestar i Astoria – i år gick vi baklänges, började med the Very Best i Astorias dunkel, och avslutade med Deadmau5s industriella, egenknåpade ravesound.
Och vi dansade hela natten, precis vad vi inte trodde att vi skulle göra när vi vaknade imorse. Jag tackar Fever Ray som värmde upp, jag tackar Fiskefjaes och Capten Morgan för ruset, och kamraterna för deras grymma dansskills som på något vis lyckades smitta sig till även mina lurviga, för vi dängde och svängde som aldrig förr.
Nu är klockan 14.00, dags för lite ex-Babyshambles Petey Pete.Imorgon får ni lösa om idag, Yeah Yeah Yeahs (Yeah!), Ida Maria, Eagles of Death Metal, Whitest Boy Alive, Madness, I’m from Barcelona och slutligen med lite blandade skurar Coldplay!
Ty imorse, idag den 5:e, vaknade vi starka med svalkande moln över huvudet. Oh yeah yeah yeah!
