Arkiverad version av geeloo.se.
Geeloos verksamhet är nedlagd och du behöver nu den arkiverade versionen av nättidningen geeloo.se. En del bilder har gått förlorade och vissa funktioner är inte längre tillgängliga.

Artikelbild
Foto: Timmy Kjellqvist  

Camp Rah-bar-beer’pah!: Dag 3: Om skägg, norrman och ensamheten

Genom åren har vi alla samlat på oss lite bekanta här hemma i Roskilde. Man ses vart år, skickar SMS, dricker öl, blir lite fulla och glädjs i ren allmännhet åt att man får se varandra igen; och man sörjer de som inte hann till Roskilde, de som fick stryk av verkligheten eller som tappat kontakt med den.





















Igår sprang vi snabbt ihop med en hel del bekanta från Norge, Stockholm, Malmö och Kristianstad. Frågan ställdes tyst om hur nära vänner vi egentligen var, på en ren (och ytlig) facebook-skala, men dränktes snabbt av den enkla insikten att häromkring är alla vänner såläge man vill, så mycket man vill. Det låter som något Groundation hade kunnat harkla ur sig igår, men den som varit på Roskilde vet vad jag pratar om.

Farten börjar nu skruvas upp än mer. Klockan 0500 imorse dök jag förbi mitt tält där man hittade ett kopulerande par på en nu knöcklig madrass. Utan sömn med hoppet om kanelsnegler plockades pennan fram, och minnena började anhopa sig på anteckningsblocken om en fredag som spöade torsdagen med några poänger här och där, om man nu är sugen på att jämföra.

Igår lämnades korrespondens innan Fleet Foxes, och Fleet Foxes bar det av åt. En gedigen konsert med hög spänning, och fastän det var lite glest (lite för glest med tanke på bandets magnitud) var folk hur nöjda hursomhelst – med lite luckor här och där fördes man oundvikligen närmre scenen. Jag mindes Arcade Fire och Band of Horses på Arena, och för en sekund såg jag sångarnas skägg från banden smita ihop i en enda sörja. Musiken var top notch, men rörelsen och dynamiken var lite trubbad. Lite piano, lite gitarr... och mycket trädsittande journalism präglade Fleet Foxes.

Man stannade kvar och mös runt på Arena tills Glasvegas steg på scenen och rev av en riktig rockrulle. Geraldine var ett smart drag att starta med, att lägga ribban högt är nobelt, men efter 30 minuter rinnan sanden ur och vi tappar koncentrationen. Norrmännen står bredvid och konversation uppstår – hur är det med er, sjovt, förstår ni fortfarande inte svenska, undrar vad som går på TV ikväll, etc. Sen tar det fjung igen och folk hoppar på ryggarna för att hoppa lite extra, men tyvärr blir det ingen avocado – den viktigaste av feta frukter, och Glasvegas slår i sin egen ribba.

Bättre blir det dock med Stockholm på Friendly Fires! En Obama-variant av en gammal judisk variant dyker upp i sitt säregna afro, och tillsammans spenderar vi en hel koncert i hans hår och blandade ljuslabyrinter. Friendly Firs är, allt flum åt sidan, ett jäkligt konkret och grymt band. För mig var detta den första ögonbrynshöjaren på festivalen, och det blev en poppig Yeah Yeah Yeahs/MGMT-känsla över hela stuket, med hitlåtar som aldrig verkade avta. Kanske lite tidigt på dagen, kanske lite varmt, men ingen brydde sig, för Friendly Fires och deras charmiga sångare mosade oss möra med sitt kraftiga käktryck, dubbelt förstärkt när han sjunger i tre mickar och stödjer sig själv. Lövely!

Nick Cave visar sedan vart skåpet ska stå. Kan vara för att han blivit av med mustachen, men han kändes större än livet där han tog det lite slappt första låtarna, skickade ut pressen ur pitten och sen släppte ett riv som ackompanjerade den stundande solnedgången som jordgubbsglass till pirog. För den oinitierade är det en bra kombination, men utan thaisåsen blir det bara okej, fastän Nick Cave själv är en riktigt helylle cooling.

Vi dricker lite på marken ute bland tälten och väntar in mörkret som aldrig kommer. Innan vi vet ordet av är det dags för Mars Volta.... Hoppsan hejsan. Norrännen är tillbaka och nu jäklar blir det åka av. För den som är så inklinerad är Mars Volta nog den perfekta adrenalinkicken på en varm sommardag där man gått och byggt en halvfylla. Publiken runt mig studsade lite mer bekvämt och mindre våldsamt än på Fucked Up, och jag kände lite Rolling Stones, lite Europe, lite.. Yngwie Malmsteen över detta band som defintiivt kommer till sin rätt live. En avocado om man gillar köttet rått, kan man säga.

Stunden som många väntat på är kommen. Oasis. Och Oasis är grymt, grymt jobbiga att väta på i prick en timme innan de vågar släppa lös sin klockrena allsångsmusik. När de frågar om vi kan texten till CHampagne Supernova rycker alla till, som om det åskat, och någon person svarar – ”okej, bra, då är vi två” säger Gallagher och fnyser medan han kunnigt öker volymen rejält. Wonderwall var där, Don’t look back in Anger var där, ja, alla var där och helt plötsligt kramades publiken runt om oss rent spontant. Några vänner som gått på hårda slag i hjärtgropen repar modet lite, mer vin förtärs, och natten börjar ljusna lite.

För att inte nämna avslutningsnumret I am the Walrus. Googla det. Oj oj oj.

Världen saktar av lite efter konserten, ännu en gång dricks det på marknivå, men Trent Reznor har lite bot på vårt nattlugn. Nine Inch Nails kliver på... men ingen annan. Pitsen är öppna nästan hela koncerten. Vad tusan hände? Konsensus var att det var riktigt bra musik, och fastän ingen av oss var direkta fans dröjde vi kvar längre än väntat och letade efter The Hand that Feeds. Lite besvikna gick vi sent om sider och undrade varför inte giganterna lyckades attrahera.

När vi kom till nattens sista konsert, Röyksopp, stod det dock klart att Roskildes festivalplanering (säkert samma kille som bokade Petter på Orange) hade valt fel tält åt Röyksopp, för nu fanns det verkligen inget syre: det fanns bara folk.

Dina axlar och fötter var bara tillfälliga parkeringsplatser för någon annans fötter och axlar. Bandet startade, lite folk trappade av då Röyksopp tog rejält med tid på sig att komma ut – kanske valde bandet att skrämma iväg lite alkoholpåverkade för en bättre scen? – och vi sögs sakta men säkert mot scenen, där Karin Dreijers dubbelgångare stod och vevade i Roger Pontares gamla badrock. Skämt åsido var det en riktigt toppenkonsert med samtliga favoriter – Only this Moment, Poor Leno, Girl and the Robot, ja, allt var där. Det enda som kändes skumt var ljudet. Robotrösterna fick de inte riktigt till, och kanske var dte mängden folk, för akustiken lät dämpad och frånvarande, något som kompenserades med enormt mycket ljusshow i ögonen klockan jättesent på natten.

Nu börjar Håkan trilla av på Orange, och Oh no Ono påkallar uppmärksamhet. Följ med imorgon då vi tar oss an Peter Doherty, Ida Maria, Yeah Yeah Yeahs, Eagles of Death Metal och Coldplay – bara för att nämna några få.

Och kom ihåg, läser ni detta från Roskilde, släng ett meddelande så bjuder vi på Fiskefajes i campet. Det är en god festival det, mand!

*

Sugen på att skriva eller fotografera?

Geeloo är till för alla, men lite extra inriktad mot dig som är intresserad av journalistik, att skriva eller fotografera. Här hittar du, oavsett om det är ditt första reportage eller du är erfaren, en sprängfylld uppdragsbank allt från intervjuer, konsertrecensioner och idéer om större reportage.

Tillsammans skapar vi nättidningen geeloo.se och gör väggtidningar runtom i landet.

Bli medlem nu

    geeloo people

    Geeloo People

    Nu låter vi mode inta en plats på geeloo. Häng med från början och spana in Geeloo People!

    Slumpad bild från arkivet

    Dokumentet uppdaterades senast 30 nov 2009. Det skapades ursprungligen 4 juli 2009.

    Logga in

    Användarnamn

    Lösenord

    Bli medlem
    Glömt lösenord

    Håll huvudet varmt

    Snart är vintern här och vad är då inte skönare att ha än en värmande mössa? geeloo har testat säsongens mössutbud.

    Spana in mössorna.

    Henke Larsson

    Henke Larsson staty

    Nu är det kanske tid för vår egna lokalkändis Henrik Larsson att bli gjuten i cement! På geeloo har vi valt ut 10 olika platser som skulle kunna representera vår folkkära fotbollshjälte.

    Kolla våra förslag.

    Cola-test

    Vilken cola är godast?

    Hur många är det inte som anser att bara "vanlig" cola är god? Och hur många är det inte som tycker att billiga colasorter är det värsta som finns?

    Kolla vårt avslöjande test.