Hösten -96 kläcktes idén om en svensk hårdrockstidning av Mark Frostenäs och Michael Svensson. En dryg månad senare slöt sig även Kristian Mölleström och Rasmus Reckeweg till idén och så föddes Bright Eyes Metal Magazine. Det första numret kom ut i augusti -97. Tidningen släpptes därefter i 12 nummer under fyra års slitande vid sidan om deras egentliga heltidsjobb. Orken avtog allt mer och känslan i redaktionen lutade åt att lägga ned tidningen, inget var dock sagt om saken.

Så en dag ringde Michael Ivarsson från Sweden Rock Festival för att erbjuda Bright Eyes Metal Magazine att ta del av Sweden Rock-namnet. Tidningens redaktion ägnade åtskilliga möten för att diskutera saken. I juni 2001 mötte Sweden Rock Magazine dagens ljus för första gången. Den delades ut gratis på Sweden Rock Festival för att nå så många av de eventuella läsarna som möjligt. Tidningens andra nummer blev den första retrohårdrockstidningen med landstäckande svensk distribution. Redaktionen började efter #2 inse att de ville växa mer som tidning och företag och ökade därför arbetsinsatsen till heltid.

Idag har tidningen cirka 6500 prenumeranter och den ges ut åtta gången per år. Det säljs 12 000-15 000 exemplar varje månad och de läses 2,5 gånger per tidning. �?ldersgruppen som läser är främst män i 23-27-årsåldern men det finns även 13-åringar och 63-åringar som är bitna. På senare tid har även allt fler kvinnor börjat läsa tidningen. Recensioner av nya skivor, intervjuer och granskningar av artister och happening-snack är bland annat vad man hittar på sidorna.

Rasmus själv har idag endast hand om tidningens ekonomi och resor till diverse festivaler. Han har dock tidigare medverkat i de flesta bitarna inom tidningsproduktion så jag frågar honom: "Hur går man tillväga när man skriver en artikel om världskända band?" Som exempel berättar han om deras mest genomarbetade artikel någonsin - ett slags reportage om bandet Helloween.

Reportageidén gjorde det hela svårare eftersom man då behövde granska bandet runtom dess egna medlemmar. Rasmus förklarar att "intresset för en klassisk intervju med bandet var inte så högt. Då blir temat ofta det uttjatade How cool are you?" Artikelns framväxt startade som en idé hos någon som mailade vidare den till övriga redaktionsmedlemmar. Där kom man med förslag som sammanställdes av Martin Forssman, redaktör.

Förslagen besvarade bland annat frågor som: vilka kontakter kunde man ta hjälp av? Vilka kontakter till bandet skulle man kunna få tag på? Nästa steg fördes över till skribenten som skulle göra jobbet. Han eller hon får även komma med egna idéer om artikelns utformning. Just i artikeln om Helloween försökte man ta kontakt med gamla flickvänner och familjemedlemmar till Helloweens bandmedlemmar.

Gamla producenter som följt bandet länge stod också högt på listan. Vanligtvis kontaktar Sweden Rock Magazine bandets skivbolag och ber bolaget kontakta bandet och på det sättet skapa en intervju. I denna intervju var detta inte aktuellt eftersom journalisterna själva måste söka upp personer utanför bandet. Att man annars blandar in skivbolagen är egentligen ganska självklart. För det första skulle en frilansreporter från pyttesverige bli totalt ignorerad av en världskänd gitarrist från USA. För det andra får man skivbolagen att öppna ögonen för sin tidning och då skapa möjlighet till reklam och samarbeten i framtiden.

Rasmus fortsätter berätta om själva produktens slutgiltiga komposition med bilder, text och layout. Eftersom Helloween-artikeln var en omslagsstory jobbade man då mer aktivt för att få text och bild att höra ihop. "Att till slut skåda hur tidningens framsidesbild, artikeltext och artikelbilder smälter samman och fungerar som ett organ är fantastiskt. Det är det roligaste med att jobba med en tidning." säger Rasmus och jag ser hur hans ögon glimmar.

Efter att ett nytt nummer kommit ut till läsarna får tidningen cirka tre e-postbrev i veckan innehållande både ris och ros. De negativa kommentarerna är dock de som inhaleras häftigast och med störst entusiasm för att ladda upp inför ett ännu bättre kommande nummer.

Min nästa fråga till Rasmus blir: "Hur påverkas artister av den hårda musikvärlden och trycket från media?" Storhetsvansinne är något som Rasmus stött på hos många bandmedlemmar. Sångare är mest utsatta för media och störst press. Deras privatliv försvinner och alla tror att de vet vem sångaren är utan att känna denne. Det är inte konstigt att nya artister, och artister som varit men inte längre är stora, får för sig knäppa idéer ibland. Stora artister som blivit vana vid livsstilen har däremot inget särskilt gemensamt. Nya band som signerat skivkontrakt till relativt stora skivbolag och ska på sin första turné anser sig ofta jättebäst i världen. "Ett band ville till och med flyga mellan sina stopp på sin första Sverigeturné, till skillnad från alla andra band idag, stora och små, som hyr en buss. Flygfenomenet liknar 80-talet", säger Rasmus, "då var det dyraste och pråligaste det ända som gällde för artisterna..."

"Har du någon rolig historia att dela med dig av från jobbet?" frågar jag. Rasmus berättar om en tveksamt läsvänlig händelse från förberedelserna innan en konsert.

Rasmus hade fått en inköpslista för vad ett band som skulle spela ville ha att äta och dricka under konsert. Fem flak öl, nåt käk och så "mösensaft" hade man önskat få. Rasmus ringde upp några tyska kollegor för att fråga eftersom ordet lät tyskt. Som svar fick han ett fylligt gapskratt och så bröts linjen. Senare visade det sig att ordet betyder "fittsaft". Skämt eller ej - Rasmus och hans kollegor gjorde inte bandmedlemmarna besvikna. För att skojja med artisterna blandade de spadet från inlagd sill och vatten i en flaska och fäste en prydlig etikett på den - Mösensaft.

Skämtet blev mycket uppskattat.

Sinuskurvor beskriver nästan allt längs en tidsaxel - ja, till och med hårdrocken. Rasmus gav mig en personlig analys av denna teori: 1975 var hårdrocken mycket stor med framstående band som Black Sabbath och Deep Purple. Tio år senare, 1985, blomstrade den igen efter några års vila. Då regerade band som Iron Maiden och Accept. Likaså 1995 ökade populariteten för hårdrock när bland annat Nirvana och Pearl Jam skränade för fullt i högtalare världen över.

Nu har snart tio år gått sedan sist så ni kan säkert räkna ut vad Rasmus hoppas på i den nära framtiden. Sweden Rock Magazine är landets största hårdrockstidning idag och i likhet med rockfrisyrer kan den alltid växa!

Tack till: Rasmus Reckeweg

Text: Carl Höjman