Att ett sådant potent energipiller som Hellacopters kommer att upplösas känns mycket trist. På scen märks den annalkande nedläggningen inte. Det är bara den extrema rock-katalog av härligt, pumpande superlåtar som visar på att de är veteraner istället för sprudlande nykomlingar där allting känns härligt fräscht. Kanske beror de på att de kan slappna av nu, de vet att kampen är över, Hellacopters har redan vunnit världen.

Publiken innehöll den största andelen hårdrocksarketyper för kvällen, vilket ledde till en liten bryskare stämning i mittklungan framför scen. Det gäller att veta vad man ger sig in i om man ska kasta sig in i kaoset. På scen utförs numren exemplariskt även om solona var lite låga i volym.

Gardet Hellacopters han troligtvis med att utföra varenda klyschig pose som rockhjältar från tidigt 70-tal till nutid har lyckats utföra och även scenkläderna och instrumenten är en liten tidslinje över rockhistorien. Konserten avslutas med en lång jam tillsammans med Dregen (!), vilket leder till fullkomlig extas. En grym konsert där jag verkligen saknade pyroteknik.