Qeens Of The Stone Age har förvandlats från att ha varit en lite mer varierad version av det tillbakalutade Fu Manchu till att bestå utav en ond häxkittel som skvätter frätande syra på våra armar, ben och öron. Jag är inte säker på att jag gillar denna evolution, då det inte är riktigt lika catchy längre utan mest en ondskefull matta av ljud. Publiken är i alla fall med från start till mål vilket alltid gör sitt.

Hommes röst smeker oss och de tighta riffkavalkaderna strimlar oss. Om Dinosaur Jrs konsert var kärlek så är detta ett slag i ansiktetm, fast på ett bra sätt. Efter att ha manglat oss ett bra tag i ett stadigt tempo får vi ett stort breakdown och det leks med effekter och elaka synthljud. Helt oväntat går det mystiska jammandet in i Little Sister och det känns som om konserten är pånyttfödd. Någonstans i No One Knows så peakar tillställningen och resten är ett enda stort crescendo där exstas är oifrånkomligt.

Tyvär var det bara låtar från de tre senaste skivor vilket troligtvis är en markering av Homme att detta Qotsa är inte samma som när det startade. Om man nu ska gå efter hans spelregler så hade inte jag klagat om Someones in the wolf inklusive freakout-jam hade framförts, vilket säkert hade fått mig att rotera till månen. Desto fler anledningar att se dem fler gånger, jag kan inte tänka mig att någon var besviken efter denna magnifika uppvisning i ljuvlig tortyrteknik.