Den upplysta despot som fick över 18000 besökare att bete sig som småflickor på en Backstreet Boys konsert var självklart David Grohl. Det känns lite märkligt hur snabbt det gått för honom att erövra världen. För några år sedan hade i alla fall jag intrycket att de mest harvade i bakvattnet av något alternativt rock-skepp, trots att de då gjorde bättre skivor, och nu plötsligt är Foo Fighters gigantiska.

Det råder ingen tvekan om att Grohl har karisma. Han var överlägset den som mest och framgångsrikast sökte kontakt med publiken av alla akter. Grohl kutar från sida till sida på scenen och skrattar och skojar. Precis som han sa blev det lite gammalt, lite nytt, lite akustiskt, lite hårdare och ett infriat löfte om att dra över den sagda sluttiden.

Låtvalen kändes som om de var lite på den säkra sidan. De största monsterhittarna var där i mellan de obligatoriska alstrena från de nyare skivorna. Å andra sidan så var det en del riktigt okonventionella inslag som ett långt progigt trumsolo med tillhörande jam och jag höll på att trilla av pinnen när det hela mynnade ut i den gamla 70-tals klassikern Hocus Pocus. Jag hade gärna sett min favorit Exhausted spelas, men en fantastisk halvakustisk My Hero bräcker det mesta.

Bandet hade begåvats med en skön jazzig pianist och en skönspelande violinist som jag tror är vinnarna av de uttagningar som skedde på youtube för ett tag sedan. Det gav en fin touch på hela föreställningen som totalt sett var den mest proffsiga på hela festivalen. Talande, eller snarare sjungande för hela tillställningen var den avslutande allsången till The Best Of You, som inte lämnade någon oberörd, en oerhört mäktig upplevelse.