När han stiger på scenen är extasen ett faktum och fansen är snabbt med på noterna när Winnerbäck hälsar Linköping välkommen med "En tätort på en slätt", ett bättre låtval kunde väl knappast ha gjorts? Winnerbäck är definitivt förlåten om det nu fanns något att förlåta honom för, och han har definitivt en plats att vila på i Linköping, det är ingen tvekan om att det är Linköping som är hans vagga, att det är platsen på jorden där han alltid kommer att ha ett rum där han kan känna att han är någonstans ifrån; i linköpingbornas hjärta.
Stämningen närmast scenen är nästintill hysterisk fast på ett kärleksfullt vis, fans som gråter, skrattar, skriker, jublar och sjunger. Fansen som köat sedan klockan 17.00 för att få bandet runt handleden för att kunna stå vid kravallen närmast scen tränger sig mot kravallstaketet precis som att de skulle förmå att förflytta det om alla hjälptes åt. Den enda gången under kvällen då jublandet byts ut mot ett dovt buande, är när meningen "Min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt" sjungs i "Stockholms Kyss".
Men Lasse svarar med ett leénde och publiken förlåter honom såklart, det gör de alltid. De sjunger med och de sjunger före och han får vid flera tillfällen dämpa fansen och påminna dem om att det är ett antal verser kvar. Likaså överlämnar han solosången åt publiken då och då, för alla kan ju texterna bättre än sin hemläxa, det känns som att det är Sveriges nya nationalsång i flera tappningar som ljuder i Linköping denna kväll.
Det är en känsloladdad kväll för både fansen och Lasse, det är ju trots allt hemmaplan och det märks. Lasse känns som alltid nästintill blygsam men totalt närvarande och intim med publikskaran. Hans ödmjukhet och tacksamhet inför de som följt honom genom åren, och de som snappat upp honom mot slutet, går det inte att ta miste på. Han saknar nästan ord när han deklarerar sin tacksamhet och kärlek till sina fans, men det finns inga tvivel om att budskapet når fram.
När han talar om att han frågat en viss tjej om hon ville vara med i kväll och fick ett sms med svaret; "klart jag vill", önskar nog en och annan av de kvinnliga i publiken att det var just de som var den tjejen, men alla vet att det är dags för Miss Li att äntra scenen och sprida kärleksvibbar till publiken tillsammans med Lasse i duetten "Om du lämnade mig nu". Tändare höjs i luften och publiken vaggar sakta fram och tillbaks. Lite längre bak i publikhavet hånglas det och det är precis som att de dansande kärleksfulla paren liksom försöker bevisa för varandra att de aldrig tänker lämna varandra, aldrig pröva någon annans läppar även om statistiken talar dem emot.
Publiken är fortfarande på topp när den ordinarie låtlistan för kvällen avslutas med "Solen i ögonen", de vill absolut att Winnerbäck ska låta sin sol fortsätta lysa upp natten och värma i kylan ute på slätten, och han kommer självklart tillbaks när fansen ropar. När "Hjärter dams sista sång" ljuder sprids små eldar återigen runtom i publikhavet och nostalgin är total och hänger sig kvar när Hjärter Dam strövar vidare i "Över gränsen", låtar som han förövrigt inte framfört på någon av sina andra spelningar.
Min lycka och förnöjsamhet är i alla fall fulländad när jag tillsammans med tusentals andra hyllande fans äntligen får avnjuta "Kom Änglar" live, det känns så himla bra tajmat och totalt rätt. Det finns inga tvivel om att vi, som var där när det var som allra bäst, kommer att minnas Winnerbäck & co, han hade inte behövt påminna oss med "kom ihåg mig", men vi var nog alla tacksamma för att han gjorde det.
Winnerbäck ackompanjerad av sina genialiska musiker med sin sällsamma utstrålning värmde verkligen upp den annars förhållandevis kalla sommarnatten. Det må vara Winnerbäck som är frontmannen, men han lämnar verkligen plats åt sina medmusikanter och de fyller ut den mer än väl. Det var ett vemodigt lyckorus som darrade i luften när finallåten "Du hade tid" letade sig ut i natten. Känslan att stå där i publikmassan och ändå känna som att "the man himself" talade direkt till en själv när han sjöng frågan "Hur ska jag gå hem när allt är så här... Linköping?", "Jag vet att du kommer att se på mig så där", "Ja, hur hur ska jag kunna gå hem när allt är så här?". Mitt svar blev; "Jag kommer sväva på mitt lyckorus hem". Tack Lasse!
