Dansgolvet, nedanför scenen är rörelsebefriat, publiken verkar överlag vara svårflörtad. Dock är det inget i jämförelse mot den stagnerade scenen, där alla har behållit sina ursprungsplatser, sen de gick upp scen. Deras rörelsemönster går endast att jämföra med ett lågstadiedisco.
<å>Sångaren klänger sig fast vid mickstativet och verkar rädd att släppa taget, som om hon inte riktigt litar på sina ben.
Soma klarar det nästan, men de staplar och faller på mållinjen, och den sista låten låter mer som en klagolåt än som musik. Trots den starka inledningen får de tyvärr ett lågt betyg.
Det Soma inte riktigt lyckades med, klarade publiken bra av på egen hand däremot, blotta anblicken av någon på scen fick publiken att brista ut i ett flertal hejarramsor, även om det en tekniker eller en genuin band medlem.
The Tivoli kanske inte har samma antal platser som de internationella arenorna, men trots detta kan lokalen bäst beskrivas som knöckefull. Och det fanns en ansenlig mängd ungdomar samlade här kvällen till ära.
Med matchande klädsel bestående av svarta stuprörsjeans och mörka uppkavlade skjortor gör Tiger Lou med band till slut sin entré. Först ut är "The Loyal" från skivan med samma namn, och samtidigt som den första noten spelas händer något mer eller mindre oväntat, publiken självantänder. Om detta beror på att förbandet inte lyckades vidare bra i sin föreställning eller att alla besökarna är riktiga Hard Core fans lämnar jag åt er. Vi kastas dock genast in i en kavalkad av låtar och tempot är lika feberaktigt på scen såsom på dansgolvet och resten av lokalen.
Det besatta hoppandet fortsätter genom kvällen, och det tar 20 minuter innan alla de brunstiga tonåringarna hade fått ut all sin frustration. Med tanke på hur slöa vi ungdomar är idag, är det en bragd i sig att så många orkade hoppa så länge, men Tiger Lou tar väl fram det bästa hos oss.
Mellan låtarna presenteras bandet i tur och ordningen, och vi bjussas även på lite gemytligt scensnack. "Last chance for square dance" var ett av de många kryptiska skämt vi bjöds på under kvällen. Det man lägger märke till, nu när de äntligen står stilla är hur lite scendekor de använder sig av, detta känns på något sätt mer genuint, än de stora scenerna fyllda till brädden med otaliga accessoarer.
Halvvägs in i konserten fick vi äntligen höra den efterlängtade "Oh Horatio" från "Is my head still on", och plötsligt brister alla ut i allsång, och vi gungar sakta genom natten. Andra trallvänliga låtar som vi fick bekanta oss med var bl.a. "Nixon" och till slut "Like my very own blood".
Efter 50 alldeles för korta minuter går de av från scen för första gången, men de kommer kvickt upp scen igen och avslutar med "Sell Out" tätt följd av "All I Have". Och så slutar den här konserten, bra men alldeles för kort, vilket tyvärr drar ner betyget. Publiken och jag känner och lite snopna att gå bara efter en timme. Min personliga åsikt är att en konsert från ett internationellt band såsom Tiger Lou, borde vara lika lång som en standard långfilm, nämligen minimum 73 minuter. Utöver det var det bra, med tanke på vilka ljudtekniska svårigheterna både de och förbandet hade.
Deras avskalade sound samt deras ödmjuka och avslappnade attityd, får dem kanske inte att gå rakt in i våra hjärtan, men lämnar oss med ett stort leende på läpparna, när vi lämnar The Tivoli och möter den bistra kylan.
