Värmen inifrån och doften av tivoli fick alla att dra på smilbanden. Denna torsdag var det äntligen dags för Rasmus Kellerman att återigen inta scenen, på The Tivoli i Helsingborg, tillsammans med Pontus Levahn, Mathias Johansson, Eric Welén och Johnny Karlsson för att presentera den senaste plattan ”A patrial print”.

Marshallhögtalare, tolvsträngade Gibson och ”Tiger Lou” tryckt på baskaggen. Borta bra, men hemma bäst. Folk satt fortfarande och åt när killarna drog igång konserten med en rivstart.

”Spelningen är uppbyggd efter den senaste skivan”, sa Rasmus Kellerman och presenterade sig själv, som Tiger Lou. Energin och närvaron på scenen var verkligen över förväntningarna. Publikhavet sken upp av färgglada lampor från scenen. Framträdandet var genialiskt och svettigt. Publiken älskade Tiger Lou.

Låtarna från den senaste skivan skiljer sig mycket från tidigare musik av Tiger Lou. Från att spela vackra melodier med akustiskgitarr övergår det till en rockigare stil. Kellermans sångröst var fantastisk och det gick verkligen inte att släppa blicken från honom när han stod uppe på scenen. Kellerman har simultanförmåga som heter duga för hur han kunde hantera minst fem effektpedaler, gitarr, publik och sång samtidigt är en hel vetenskap.

Jag kan trots detta inte säga att denna nya stil som Tiger Lou valt imponerar på mig. Det är fortfarande samma sound i låtarna med den speciella sångrösten, gitarr och trummor som verkligen kännetecknar Tiger Lou. Jag tycker dock inte att det är ”någonting nytt, någonting spännande” som Kellerman själv uttryckt det. Men visst var det ”någonting spektakulärt".

Som plåster på såren för de inbitna ”Is my head still on” älskarna så avslutade Tiger Lou med tre välkända låtar. Publiken skriker ”Nixon, nixon, nixon, nixon” och självklart spelar de Nixon. Trots denna förändring som sker med Tiger Lou så avslutade de troget med ”The Loyal”.