Närmare halv 11 entrerar Tiger Lou och hans liveband scenen till det datoriserade ljudet av något som påminner om en helikopters rotorblad. Konserten inleds sedan med ”plockgitarrsintrot” till ”You can't say no to me”.
Hela Tiger Lous uttryck är ganska melankoliskt med tunga basgångar, spröda plockgitarrer och datorljud som stundtals för tankarna till något gammalt klychigt skräckfilmssoundtrack. Bandet tar stor hjälp av tekniken då de på scen har sällskap av två synthar, två datorer och dessutom en ansenlig summa effektpedaler. Bandets melankoliska uttryck gestaltas också ganska bra i scenframträdandet som domineras av blåvitt, flimmrande ljus.
I sitt indierockfack har Tiger Lou inte helt oväntat likheter med Joy Division och svenska Kent och Johnossi. Texterna består mestadels av hjärta, smärta, tonåriga livsbetraktelser och framtidslängtan. Mycket låter för ett ovant Tiger Lou öra ganska liknande, men bandets musikaliska ideal stoppar dem inte från att överaska med faktiskt ganska trallvänliga ”Function” som är som gjord för att spelas sönder på en rasslig popbandspelare på halvoffentliga grillfester varma sommarkvällar.
Publikkontakten är som musikstilen erbjuder inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Kellermans flitigast använda ord i mellansnacket är ”Tack, tack”. Dock hinner en mjukare Kellerman skymta då han presenterar en av de sista numren med säga; ”Den här låten vill jag tillägna min lilla lillebror som sitter där längst nere” och pekar. Publikens blickar vänds för ett ögonblick mot en liten knatte med överdimentionerade hörselskydd som nöjd betraktar storebror på tryggt avstånd längst bak i lokalen.
När det kommer till det musikaliska scenframträdandet kan man inte beskylla killarna för att inte spela sig svettiga, basisten Erik Welén posar med ryggen mot publiken och en högaknitningsfull blick mot sin bas vars huvud han riktar mot taket. Trummisen Pontus Levahn står stundtals upp och spelar medryckt av musiken medan Matias Johansson och Johnny Karlsson rockar röv på sitt håll. Men det är bandet på scenen som tycks stå närmast musiken. Killarna går verkligen in för sin musik vilket är på både gott och ont. Den beundrande skaran fans som faktiskt tagit sig till spelningen släpps inte riktigt in i den inre musikaliska cirkeln som bandet på scenen utgör.
Tiger Lou riktar sig till en ganska smal publik, vilket speglas i antalet besökare. Dock är de helhjärtade fans som florerar i lokalen just fans enda ut i fingerspetsarna. De jublar till vilken ton Kellerman än slår an, sluter ögonen till varje instrumentalt parti och gungar i takt med lysande leenden och glittrande ögon. Antingen tilltalas du inte ett dyft – eller så avgudar du Tiger Lou. Som gudsgestalt får Kellerman och grabbarna vatten på sin kvarn då det till bakgrundsstråkar som kan liknas vid änglakörer river av hit efter annan och får minst sagt salig respons från sin troget lyssnande publik.
Under hela konsertens gång kommer önskningar om ”Last Nigth” från flera fans som står tryckta intill scenkanten trots att publiken är så pass luftig att detta inte skulle behöva vara nödvändigt. Då Tiger Lou blir inapplåderade igen efter en dryg timmas avlsutat set, avfärdar Kellerman låten med att säga;
”Vi har aldrig spelat Last Night ute”, och låter publiken sörpla i sig varje ton av några andra godbitar istället. Dock överaskar bandet en smula med att avsluta det hela med just ”Last Night”.
