Efterlängtade är de verkligen att döma av den kö som ringlar utanför the tivoli vid 21-tiden. Resultatet av denna folkstormning tar sin form inne på tivoli där gräddhyllan tidigt nästan svämmas över av barnfamiljer och 40-plussare och bottenvåningen av de yngre, lite mer engagerade fansen. Mycket snedlugg, tajta byxor och sidväskor i tyg och färre randiga tröjor, tuperat hår och kajal som man kanske skulle ha förväntat sig om spelningen ägt rum för några få år sedan. Tiderna förändras och kanske är dessa yngre förmågor, genom evolutionen skapad, andra generationens 90-tals poppare. Förvånansvärt många, i förhållande till kvällens musikarrangemang, palestinasjalar finns även att skåda i publikväldet. Dock inser man att för de flesta iklädda detta plagg är det inte något politiskt ställningstagande utan endast en simpel modefluga när man ser att dessa sjalar smyckats med broderade dödskallar.
Efter problem med mixerbord intar The Sounds scenen kl 21:40 och de ser mer självsäkra ut än någonsin. Nytt och gammalt material blandas vilt. Bland de nyproducerade låtarna hörs band andra "Night After Night" och "Queen of Apology". Att det är The Sounds som står på scen får man bekräftat redan under första låten då de melodiösa keyboardslingorna känns igen direkt. Andra låten är också nytt material och verkar, trots svåruppfattad text och melodi, uppskattas av publiken som inlett kvällen hoppa-i-takt-till-musiken-session. Publiken vaknar dock inte riktigt till liv förrän den första låten från det tidigare albumet spelas. Under "Hit me Hard" framkallas även kvällens första allsång och på scen intygar Maja att de stöddiga takterna från genomslagstiden sitter kvar.
Allas vår "The Sounds- Maja" ser verkligen ut att trivas på scen och hennes röst låter som om den alltid hörts inne på The Tivoli. Den passar in på något sätt helt enkelt. Dock är den vanliga Rock- Maja borta. Istället ser vi en tilltufsad tjej i stilettklackar och kort svart slitsad klänning. Det faktum att hon till mesta dels håller sig inom räckhåll för den första raden av publiken är också uppskattat då dessa utsätts för en pussglad Maja. Hennes mycket egna scenförning utstrålar en självsäkerhet med en viss vingelfaktor där hon bekräftar sitt uttalande; "De två ölen i logen gör sitt asså!"
Maja och hennes svartklädda kamrater bjuder på ett kalas som publiken engagerat rockar ikapp till. Trots att det nya materialet är mycket svårtytt, oberoende om anledningen till det är tekniken eller bandets prestation, få man en känsla av enformighet som lägger sig över allt nytt som presenteras.
Allsången och tonerna från hiten "Livin"´ in America" för tankarna till 2002 då skolkorridorer i Helsingborg regelbundet fylldes av samma toner och ren The Sounds-hysteri. Denna hysteri kan man nästan återuppleva på The Tivoli ikväll då publiken hamnar i någon sorts euforiskt nostalgi-rus och jublet från folkmassan når sin kulmen hittills för aftonen.
The Sounds har, imponerande nog, lyckats få bort stämpeln som rookies de fick under 2003 års grammisgala där de efter sin explosionsartade entré i musikvärlden utnämndes till årets nykomlingar. Det är mycket känsla på scen och längst inne känner man ändå en stolthet över att The Sounds är riktiga Helsingborgare och man känner sig plötsligt mycket nöjd när man iakttar hur publiken verkligen trivs av att ha sina egna lokala rockfavoriter tillbaka scen igen. Trots en, under mellansnacket, svamlande Maja och en aning intetsägande nytt material, gör The Sounds en lyckad spelning som bekräftar att one-hit-wonder-varningen nu är som bortblåst det ska faktiskt bli mycket spännande att höra lite närmre på det kommande nya albumet. Kvällen exklusiva spelning avslutas med en mycket behaglig ballad och en svettig men mycket, mycket nöjd publik andas ut. Med ett leende.
