Första gången jag såg The Ark var under "Rocktåget" i juli 2001. Man skulle kunna tro att de då var unga och oerfarna nykomlingar, detta är dock alldeles fel eftersom bandet drog igång redan i början av 90-talet. Ett par år har i alla fall gått sedan dess, de har hunnit släppa tre fullängdare och spelat sönder varenda rockklubb i hela Sverige. The Ark har lyckats med den stora bedriften att som band åldras med stil, när de steg upp på scen var det som ett fräscht och välklätt sällskap, publiktrycket var enormt och det hoppades ända in på toaletterna.
Singlarna "One of us is gonna die young" och "Clamour for glamour" är enligt mig bland det bästa de gjort hittils och till min egen förvåning hade jag faktiskt en del förväntningar på konserten. Jag är väldigt glad över den utveckling bandet genomgått, för ärligt talat blir det lite tröttsamt med lila trikåer och fjäderboor. Hur som helst så kan jag aldrig tröttna på bandets publikfrieri, att man står för vad man gör och inte glömmer varför man gör det. Dem är mycket bra att få publiken att känna sig delaktig, både psykiskt och fysiskt, även Ola blir varm vilket han löser med att slita av sig skjortan. Efter ett tag ersätts den nakna ryggen med ett par svarta änglavingar och det är endast Ola Salo som kan få dispans för något sådant.
Känslan jag fick under The Ark"´s inledning var samma som jag fick under mina tidiga år som musikälskare, och som man vid sällsynta fall fortfarande kan få. Det är ett välbehag som är svårt att beskriva, i detta fallet var det en reaktion helheten, publik och band når tillsammans oanade höjder helt enkelt. Bandet verkar uppriktigt glada över att befinna sig där de är, likaså beslutsamma över att "State of The Ark Tour" skulle få ett värdigt slut. "Man kan bara ha turnéavslutning en gång per turné" tåldes att upprepa för kvällen var vigd i festens tecken. "Vi är kulturarbetare och ikväll vill vi ha lön för mödan". Det fick dem, kärleken var enorm bland den brokiga skara av anhängare.
Slutligen vill jag passa på att hälsa alla gråa gubbar från tidningsredaktioner runt om i sverige som inte uppskattar något som är mer spännande än dem själva. De personerna kanske har problem med gruppen eftersom de själva skulle vilja ha vingar på sig. Jag vet ärligt talat inte.
Att skriva ner The Ark genom att säga att "Ola Salo predikar för de redan frälsta" och innan dess använda sig av faktumet att han är prästson, vilket är betydligt mer förutsägbar journalism än vad gruppen visar genom sina musikaliska färdigheter. Ett band som inte låter publiken vara delaktig när den ber om det är inte värda att nämnas som annat än sorgliga imagedivor. Än en gång; kärleken som publiken och bandet ömsesidigt delade på var vacker och glädjande att se.
