Kanske är de medvetna om just detta och därför energiskt röjer sig den plats de tilldelats på festivalen. Det är nästan på gränsen till lite för intensivt och okontrollerat, men som sagt förståeligt.

Frontlinjen av publiken står och rycker likt vibrerande telefonstolpar som inombords bubblar av explosiv kommunikation som trånar efter att nå killarna framme på scen. Medlemmarna vevar energiskt runt och vi kan konstatera att det inte är något fel på deras kondition i alla fall.

Frontmannen i Rumble in Rhodos slår med kraftfulla slag sin tamburin mot sitt lår vilket lär efterlämna bultande, blåa bölder. Svetten rinner och ögonen fackar. Sångaren ger allt!

De har viljan och den fysiska styrkan att slå sig fram i internationella sammanhang. Frågan är bara om tillräckligt stor fan-skara ställer sig med öppna armar för att välkomna dem enda hem. Det oroar mig dock lite då min indierock-ådra inte börjat pulsera än fastän vi nått halvvägs fram i scenframträdandet.

Det bör tilläggas att vissa ljudproblem präglar akten och sångarens vokabulära budskap står stumma upprepade gånger. Trots missödena genomförde Rumble In Rhodos en akt man visuellt sent lär glömma.