Redan supporten Steve Forbert visade vägen. Med covers och eget material spelade Forbert vad som skulle kunnat vara rasslande toner från det sönderspelade kassettbandet i den rostiga vanen längs Route 66. Trots att han är ensam med gitarren och munspelet på scenen känns det fylligt. Oväntat nog fick Forbert backup av Sexsmith själv.
"We look like brothers hey!?" utbrister Sexsmith och låter Forbert värma upp med första versen innan han med sin djupa, lite melankoliska röst gör intåg och ödmjukt visar var skåpet skall stå. Efter två avslutade låtar präglade av sång och gitarrstafett lämnar Sexsmith scenen och låter Forbert avsluta sitt sett, komplett med en andra inapplådering.
Så efter en hel del roddande till Jonny Cash återvänder Sexsmith in på scenen i sällskap med kontrabasist och jazz-burks-gitarrist. Utan omsvep och krusiduller inleder Sexsmith och medmusikanter mjukt som spinnande katter med "There´s a rythm" och "Just my heart talking". I ljuset från blåa spots och med vördnadsfull stillhet vibrerande omkring sig är det något magiskt över trion.
Ron Sexsmith spelar en välkomponerad kompott av både låtar från nya kritikerrosade "Exit strategi of soul" och guldkorn från förr.
Stämningen är intim på ett halvfullt KB där medelåldern ligger på tretiofem-fyrtio bland tweedkavajer och grovstickade tröjor. Sexmith är inte den som slösar tid på mellansnack men då han kläcker ur sig vad smärtgränsen begär är det kvicka repliker riktade direkt till någon i publiken eller en kommentar vad gäller gitarristens prickiga skjorta.
Det är oerhört välspelat och samspelet mellan musikerna är oklanderligt och naturligt. Man känner samvaron mellan dem i musiken, det krävs knappt en blick för att de tre på scenen skall veta var de har varandra.
Sexsmith är en skicklig hantverkare, inget snack om saken, och konsten att tillverka lättlyssnade folk-rock-ballader kan han. Dock kan de melodiska godbitarna präglade av stämmsång och gitarrmelodier för någon som inte till hundra procent ät inlyssnad på Sexsmith, tendera att till slut flyta ihop och lite oförtjänt kännas slätstrukna.
Ron Sexsmith med band knyter ihop säcken med "Only good times" och sitt typiska Ron Sexsmith-ooande. Med orden sweat and sorrow, salty and tears i sista låttexten tar han emot uppskattande applåder och lämnar scenen. De orden presenterar Ron Sexsmith, hans musik och hans framträdande ganska bra. Det är känslosamt, stundtals småsalt och genomgående sött.
