Sjumannatruppen gör vad som faller in, verkar det som. Trots Navids förkylning och halsont spelar de på känsla, och det enda de smittar av sig med är deras känsla och glimt i ögat till hela publiken då "Do do do do do do do do do do do" hörs sjungandes, viskandes och visslandes av alla i publiken då de sex gudarna och Navid Modiri tog över RumEtt.

Med en mix av reggae, latinpop, visa, jazz, och rap så fortsatte bandet med att sprida glädje och få det flåsiga folket att "dansa så dom fanns".

Allt jag lärt mig hittills är gruppens tredje album och även om de låter bra på skiva låter det bättre live då deras personlighet lyfts fram och man dras med in i musiken.

Det som är blir lite förvirrande är att det låter som om de försöker imitera det typiska Jamaicasnubbe stuket istället för att låta det komma naturligt. Samtidigt som de på samma märkliga sätt låter så Svensson.

Men det är nog en del av det som gör det hela till vad dom är och som sagt så verkar dom ju göra det som de gillar, och det är väll det vi också verkar gilla, det är iallafall allt vad jag har lärt mig.