"Vi är glada över att vara hemma i Sverige", så inleder Mikael Wiehe kvällen, med en mjuk och honungslen stämma, som bär ett stråk av sorg. Han varnar oss för att kvällen kommer att innehålla en del gamla och en del nya låtar som förmodligen ingen av oss har hört, men då och då kommer det att komma en låt som man känner igen. Strax efter det utalandet inleder Mikael Wiehe kvällen med "Det är andra tider nu" från hans nya album och som säkert kommer att följas av en kavalkad av låtar där vi får ta del av hans över fyrtioåriga karriär som Sveriges samvete.
Kvällen följs av en del ironiska och samhällskritiska anmärkningar. Eftersom det dock framförs i så pass lättsam ton, håller kvällen löften om att bli mer än en konsert. Efter sågat det svenska näringslivet, den svenska ledningen samt justitieminister Thomas Bodström är det dags för den andra låten "Vem kan man lita på"
Redan efter några låtar kunde man avgöra att Mikael Wiehes över 40 åriga karriär på scen betalar sig här. Han verkar vara i toppform, både under och mellan låtarna, hans sarkasmer skär som en kniv i dagens samhälle, och lyckas att leverera åtskilliga skratt mellan allvaret.
Ett sådant exempel är t.ex. när han berättar om Guantanamo basen och USA:s illegala krig
"Man kör inte ostraffat upp två flygplan i röven på imperiet."
Under tredje låten "Det Vackra" som imponerar med sina nio minuter, där igenting skonas från Wiehes kritiska ögon, märker man varför det var en mindre lyckad idé att ha trummor i Konserthuset. Huset är trots allt byggt för symfonier och orkestrar och inte progg, som enligt mig helst ska avnjutas på någon gemytlig pub eller mindre scen. Ljudet blir då lite platt och Mikael Wiehes röst känns plötsligt för en sekund alldeles malplacerad. �?ven utan gitarr och sångröst skulle dock Wiehe lyckas utan tvekan. Eftersom låttexterna i sig är både poetiska och tänkvärda, och i detta är han oslagbar, vår egen Bob Dylan.
Här är det inte den häftiga scendekoren, eller den fenomenala ljusshowen som gör konserten så exemplarisk, främst för att det inte existerar något av det ovan nämnda utan för den avskalade enkelheten. Ett trumsätt, ett klaviatur, en mikrofon och några pallar samt Mikael Wiehe.
Femtiosju minuter in i konserten får vi äntligen höra den djupt eftertraktade "flickan och kråkan" som så många tagit in i sina hjärtan under åren, däribland Oscar Cleves dotter. Saknade dock original ljudet från synthesizern, som ändå är en del av flickan och kråkan, på samma sätt som Björn Afzelius var en del Hoola Bandoola Band.
Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt att jag skulle säga att detta var en konsert som man var tvungen att uppleva, för att förstå vidden av hur bra det var. Eller jo förresten det skulle jag nog.
Man är van att trummorna dominerar en konsert igenom, och resten av instrumenten hamnar i skymundan, och försöker desperat överrösta dessa trummor. Den här gången var det dock klaviaturen som överraskade och överskuggade Mikael Wiehe och Måns Block lite väl mycket under vissa perioder. Trots detta kompletterar både Måns Block och Christer Karlsson, Mikael Wiehe och tillsammans lyckas de gripa alla dessa guldkorn som gör alla låtar till en klassiker.
Konserten avslutas med sången "Victor Jara", den chilenske visdiktaren som blev mördad på fotbollsarenan i Santiago, och som nu heter just Victor Jara.Knappt hinner Wiehe resa sig för att ta emot de stående ovationerna förrän, han får en bukett med rosor. På detta svarar han:
"I över de 40 år jag spelat har jag alltid haft som tumregel, att får jag blommor, blir det fan i mig extranummer."
Vi får luta oss tillbaka som hovdamerna i England på drottning Viktorias tid, och njuta av titellåten till hans nya album "Främmande Land" och naturligtvis hans mest kända låt "Titanic".
Efter åtskilliga minuter av applåderande såsom sig bör, var det dags att bege sig, och vi möter kvällskylan med tanken att det finns hopp i världen.
Den här recensionen, den är tillägnad dig, Mikael Wiehe.
