Fyra fullängdare är resultatet av en mer än decennielång karriär. Detta visar att bandet inte direkt stressar fram alster utan släpper bara sådant de är helt nöjda med. "Tonåringen" Tool har från starten endast bytt en medlem. Bassisten Paul D'Amour hoppade för några år sedan av bandet i favör för Justin Chancellor som passade gruppen som handen i handsken.

Trots bandets känsla för att spela i olika rytmer och variera låtuppbyggnaderna mellan nästan alla låtar finns det alltid en röd tråd i musiken. Maynards röst som genom olika effekter används snararast som ett instrument tappar trots sångarens ibland aggressiva utfall aldrig sin klara melodiösa bana. Bandet går aldrig heller över till speciellt brutal musik trots deras förkärlek för effektpedaler, distade basar respektive gitarrer och dubbelpedaler. Det är få band som man både kan somna och headbanga till samma låt. Tool gör detta möjligt genom både sin tyngd och sina melodier.

Denna afton spelar bandet med fler pedaler än lampor på scenen sist och avslutar en av min bästa sommarkvällar detta år. Öppningsnumret på turnén har, trots ett nysläppt album, varit Schism från förra albumet Laterlaus (2001, Volcano) och är så även ikväll. Efter denna öppning spelas även lite nya låtar såsom The Pot från senaste albumet 10,000 Days (2006, Volcano/Tool Dissectional).

Min personliga favoritlåt med bandet, Sober som var med redan på första skivan Undertow (1993, Zoo), har fortfarande en självklar plats på låtlistan. Från Laterlaus spelar de även The Grudge som är en minst sagt formidabel låt.

Mitt i konserten händer det dock något. Trummsetet beter sig inte riktigt som det ska så en reparationspaus uppstår. Under pausen börjar dock Maynard och Adam (Jones Gitarr) leka med varsin synth. Deras improviserade mellanspel var verkligen en upplevelse. Att det är musikaliska proffs (eller rentav genier) som spelar är det ingen tvekan om. De spelar grymma melodier och leker med effekter på ett läckert sätt. Att vi fick vänta några minuter på att konserten skulle fortsätta som vanligt gjorde alltså absolut ingenting.

Deras andra och mest hyllade platta Ænima (1996, Volcano) är allt annat än glömd när de spelar låtar som exempelvis Forty Six & 2. Efter att de spelat lite fler självklara låtar (som bland annat senaste singeln Vicarious) avslutar de även med titelspåret från Ænima (som enligt dem själva inte är titelspår eftersom stavningen skiljer sig mellan Æ och Ae) som troligen är deras mest kända låt. Avslutet som handlar om den kommande apokalypsen känns perfekt som avslut på en Metalfestival.