Personligen tycker jag att de gamla och "köttigare" skivorna gör sig bättre i fullängd. Stabbing the Drama fungerar dock utmärkt på scen. Öppningspåret (vilket även är titelspåret) från skivan har ett väldigt mäktigt intro som är perfekt för att få igång publiken.

Sångaren och frontmannen Björn "Speed" Strid är som vanligt på gott humör. Denne storväxte helrakade adrenalinmaskin förvångar mig varje gång han sjunger någon av gruppens melodiska sångslingor. Första gången jag såg dem fick han sångstöd varje gång ett rent sångstycke skulle avverkas men numera klarar han det själv med bravur. Från nya skivan drar de även av låtar som The Crest Fallen, Stalemate och One With The Flies.

Soilwork sparar aldrig på krutet när de lirar live utan kör sin snabba, tunga och mestadels grymt råa musik utan pardon. En konsert med detta band känns som att bli misshandlad av ljud, alltså precis som en riktigt bra och hård konsert skall kännas.

På samma gång som bandet nästintill glömt sin första platta, Steelbath Suicide (1998, Listenable Records), har deras i mina ögon svagaste alster, A Predator's Portrait (2001, Nuclear Blast) fått desto större utrymme på spellistan. Låtar som industrimetalflörten Sadistic Lullaby har bytts ut mot Needlefeast med mera. Bastard Chain, öppningsnumret från "rovdjursporträttet", ser jag dock som lika given som bandet själva gör.

Skivan som satte standarden för bandets fortsatta verk heter trots allt The Chainheart Machine (2000, Listenable Records). Härifrån får vi avnjuta de rysligt bra låtarna Rejection Role och Room no. 99.

Den Soilworkskiva som jag fastnade först för och fortfarande håller varmt om hjärtat är dock Natural Born Chaos. En skiva som öppnas med Follow The Hollow och fortsätter med As We Speak (som även avslutade konserten) kan man ju inte annat än älska. Att även låten The Bringer drogs av gjorde mig minst sagt lycklig och jag kunde med ett stor leende fortsätta njuta av den soliga dagen i Göteborg.