Den gamla industrilokalen är nästan fullsatt och miljön är näst intill perfekt för Marit Bergmans upplägg av kvällens spelning. Det är avskalat och personligt, med bara sångerskan själv och ett piano, bitvis ackompanjerad av cellisten Anna Dager.

Med ett vinglas i handen, lärarinneknut i håret, och paljettbeströdd kavaj inleder hon lite nervöst med snack om att vara tillbaka i staden där hon har bott och pluggat, Västerås, sätter hon ribban för kvällen högt redan från start med Beyoncé-covern ”Halo”.

Stämningen blir något melankolisk, men växlar ganska snabbt i och med hennes humoristiska och avslappnade mellansnack. Hon är en underhållare, helt klart. Det blir många ordvitsar och personliga anekdoter. Det annars så kraftfulla soundet Marit brukar omsvepa sig med går aldrig förlorat trots de lågmälda låtarrangemangen, hon klarar sig gott och väl ensam med sitt piano.

Mitt i alla skämt och roliga berättelser om allt från husockupationer till gamla förälskelser bryts den käcka tantfasaden när hon presenterar låten ”Boom boom” som ”en låt om sadomasochistiskt tonårssex”. Det blir då nästan mer underhållande att se den förvånade publikens reaktion än själva mellansnacket.

Men hur underhållande det än är mellan låtarna kan jag inte komma över känslan att det känns lite väl inrepeterat, som en spoken word-föreställning snarare än mellansnack. Uppträdandet tappar en del av äkthetskänslan när samma berättelser upprepas på varje spelställe och ytterst lite är spontant improviserat mellansnack.

Efter att ha blivit inropad för inte mindre än två extranummer framför hon först en a capella-version av ”Maybe, we’ll see” följt av hiten ”I will always be your soldier” som höjer trycket för att lämna publiken i något av ett antiklimax när allt plötsligt tar slut. Jag kan inte låta bli att vilja höra ännu mer då jag går därifrån.