När de kliver upp på scenen står de omgiva av en näst intill ogenomtränglig dimbank. De drar igång konserten med fertalet relativt tunga och stämningsfulla låtar, något som speglas i rekvisitan på scenen. Det står trasiga, rostiga tunnor utspridda och backdropen består av en bild på gamla kranar, vilket sätter stämningen för konsertens första akt. Efter ett tag ändras dock detta, då backdropen faller ner och hela scenen nu förmedlar ett enda, tydligt budskap: fest!

- ”När Mando Diao säger att festen börjar, då börjar festen!” ekar på skorrande dalmål över publiken och scenen förvandlas till en gigantisk discokula.

Publiken svarar med ett jubel och gör vad de kan för att få marken under dem så platt som det bara går. Man kommer på sig själv med att undra om stämningen kan bli mycket bättre än såhär.

Efter ett antal låtar går de av scenen och det yttre lagret av publikhavet börjar söka sig iväg bort mot andra scener. De hinner dock inte ta alltför många steg innan Mando Diao stiger på igen, och detta med pompa och ståt. Dance with Somebody dras igång och alla som var dumdristiga nog att lämna konserten kommer springandes tillbaka, tätt följda av alla som var nyktra nog att urskilja ljud.

Låtens tydliga budskap smittar av sig på alla, och det är svårt att stå still. Bredvid mig står ett äldre par och tittar på. Kvinnan dansar genom att låtsasboxa i luften, och mannen sjunger med i refrängen.

Nu är det en annan dimma som har lagt sig över området, en dimma av eufori och danslust som håller i sig ända tills att de sista tonerna har ljudit ut. Frågan som ekar i ens huvud är vad man dansade till innan Mando Diao.