Konserten börjar med en poetisk film som visas i bakgrunden. När Lars Winnerbäck väl kommer upp på scenen vrålar publiken och Lars inleder med nya låten "Järnvägsspår".

Winnerbäcks nya skiva "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" har ett nytt sound och är hans hårdaste skiva hittills, men fortfarande är det samma Lasse som står framför oss och bjuder oss på en känslomässig kväll med en känsla av trygghet och kärlek.

Genom hela konserten finns en stor gemenskap och det känns som om hela publiken är ett. Medelålders, tonårstjejer, hårdrockare... alla enas om kärleken till Lasse och hans musik.

Men hur engagerad publiken än är så är det stor skillnad på ljudnivån hos publiken när han spelar nya och gamla låtar. Det känns som en lång transportsträcka fram till klassikern "Hugger i sten". Då exploderar publiken och hotar att lyfta taket på Baltiska Hallen.

Lasse spelar många nya låtar och tyvärr för få av de gamla. Man undrar var några av de mest omtyckta låtarna tog vägen? Vad hände med "Kom Änglar", "Strimmor" och "Hjärter dams sista sång"? Kanske är han trött på allsången.

Trots att det är utsålt och packat med folk så känns det intimt och det är svårt att inte bli berörd av framför allt Lasses låttexter. Han sjunger rakt in i hjärtat om förlorad kärlek, ensamhet och vardagsproblem. Han bevisar än en gång att han inte bara är en musiker, han är även en poet.

"Jag är svår att leva utan, jag är svår att leva med" är en av de fina rader han har skrivit, och jag skulle kunna rabbla upp hur många som helst.

Ikväll var det något som fattades, men det var ändå alldeles, alldeles underbart!