Redan en timme innan Laleh gick upp på den något provisoriska scenen i Vinylbaren var stämningen bland den lilla publiken väldigt bra. Om det berodde på att medelåldern var högre än vanligt eller att det var tisdagskväll spelar ingen större roll. Det kändes som om alla var invaggade i samma sinnestillstånd på något sätt.
Första gången jag såg henne som jag kan relatera till var på svt:s Studio Pop för några veckor sedan. Då framförde hon en text på ett mycket fänsgslande sätt som fick mig att sluta upp med städningen för en sekund. Kort efter det hörde jag så den första låten, invisible (my song), och då kändes det som det var något stort på gång.
Laleh sken som en sol då hon gick upp på scenen. Folket slog sig ner runt om i lokalen, själv fick jag en plats på golvet. Tystnaden blev total sånär för ett "Hej Helsingborg, Hej Globen", redan då hade hon lyckats bryta isen hos de mest skeptiska människorna i publiken. "Vilken låt ska jag börja med?", "Han tuggar kex!", skrek någon till svar.
Laleh var väldigt spontan och avslappnad. Hon sa precis vad hon kände och det blev så bra. Tyvärr är det en egenskap som de flesta saknar i vår inrutade lilla värld. Hon är en såndär person som säger saker som alla tänker fast ingen vill säga, och det kan handla om allt.
Musiken talar för hennes personlighet på ett fint sätt. Hon hör till de få artister som faktiskt gör sig betydligt bättre live än på skiva. Det blir oerhört vackert när hon kompar sin något säregna och härliga röst med gitarr. Inviseble är en riktig hitlåt det kan man inte säga annat om, men fick ett eget liv och ett större betydande då hon framförde den live.
Med sin personlighet och sitt kroppsspråk charmade hon hela publiken. Många fina saker blev sagt under kvällen och den sista var väldigt talande "Om ni som inte har skivan och vill köpa den så går det bra, bara ni betalar 120:- för annars går jag back, sen får ni betala vad ni känner för". Jag och min flickvän lyckades skrapa ihop 132:- men det skulle kunna vara värt det dubbla efter en sådan kväll.
