Det var ganska självklart att det var för Kent som alla köat för. Funktionärer och ordningsvakter delade ut vatten till dem på första raden som fick sippra efter luft. Det var en enorm trängsel som många anser är halva nöjet med att vara på konsert. Det tog en stund innan deras uppträdande började. Ett stort skynke delade av scenen och publiken.

Ljuseffekter bildade siluetter av bandmedlemmarna som började sitt uppträdande bakom detta gigantiska skynke. Plötsligt släpptes ridån ner och hela publiken började skrika och hoppa av ren glädje. Det var väldigt påtagligt hur publiken skiftade karaktär. Lite kaxigare, mer bas och mycket mer tryck. Det stora plakatet, av Håkan Hellström, var nu ersatt med en stor tv-skärm där det visades filmer, ljuseffekter och till och med reality sekvenser från konserten. Detta uppskattades säkert från dem som fortfarande satt lite längre bak i publiken. Även Kent tyckte att Sofiero var den vackraste plats de någonsin spelat på.

Publiken gungade, hoppade, sjöng, skrek och klappade med i alla låtar. De kastades Ahlgrens bilar och armband upp på scenen. Det var till och med ett gäng som kastade upp sockerbitar när Kent inledde låten ”socker”. Istället för att digga med kropp och ben var det högerarmen som gällde när man ville visa sin uppskattning. Självklart rycktes alla med av stämningen.

Många bra låtar spelades och det var tydligt vilka som var favoriter hos fansen. ”saker man ser”, ”ingenting”, ”mannen i den vita hatten” och ”747” fick extra applåder. Trots förbudet mot systemkamera var detta det enda som gällde när man ville få med detta ögonblick.

Det var många lite äldre som ansåg att basen var för stark. Detta var ingenting som de yngre i publikhavet höll med om. Mörkret började fallna vilket gjorde att alla ljus- och rökeffekter verkligen fick fram sitt budskap. Det var grymt att få stå mitt i smeten bland alla hängiva kent-fans. Konserter har samma funktion som karuseller, man får skrika hur mycket man vill.