Med sig har han sitt färgglatt stylade band, Thomas själv bär sin sedvanliga kaftan och på jättelika skynken längst bak på scenen projiceras små fantasieggande filmer. Och inte att förglömma - Vattenkannan! Ett leende letar sig fram till mina frusna läppar av blotta åsynen. Han öppnar upp med Själens krigare och man blir som trollbunden av Thomas karisma och äkthet. Han hoppar glatt rundor så att man nästan blir rädd att han ska trilla av scenen. En del i publiken apar efter och hoppar rundor som vilda rymdblommor, om jag inte varit så stel(frusen) så hade jag lätt velat ryckas med i detta glädjerus.

Mellan varven passar han på att svalka sig ur sin vattenkanna och slänger titt som tätt ut frukter till publiken, som han även vid ett tillfälle uppmanar att lägga in en bild på en önskan i hjärtat, sluta ögonen och skrika "Aaah" för att hoppas att den slår in. Di Leva talar också mycket om att vi ska leva i nuet, ett av dem budskap som faktiskt får i alla fall mig att tänka till. Sen är det inte bara innehållet som träffar utan det slår mig också hur vackert poetiska Di Levas låtar är.

Det blir stämningsfullt och en smula sorgset när du var bortom all hjälp (?) spelas och en och annan tändare skymtas i publikhavet. Känns tyvärr också som publiken då blir lite rastlös och börjar ägna sig åt andra saker.

Till en stjärnbeströdd rymdbakgrund får vi sedan höra vackra Vi har bara varandra och i och med detta lämnar Thomas scenen medan bandet står kvar och öser på. Naturligtvis blir Di Leva inropad igen och vi får höra ytterligare två klassiker: Vem ska jag tro på och till sist Miraklet. Och den förhållandevis klena publiken kommer igång igen när Di Leva kör igång dessa stjärnsmällar och det blir nästintill allsång på skansen stuk på det hela.

Ja, en del må skaka på huvudet åt Di levas budskapsord och upptåg, jag tycker i alla fall att han är kiff!