Det skulle bli trångt ikväll, folkvimlet sträckte sig långt ner över Kungsgatan och insläppet hade ändå varat i tre kvart vid det här laget. Många hade biljetter till Joddla med Siv den kvällen och det hördes. Alla va på gott humör; de sjöng och dansade och några funderade på om ett snabbare sätt att ta sig in var möjligt.
Klockan blev nio och kön utanför hade fortfarande inte minskat i vare sig längd eller bredd, så en definitiv försening väntade. Den godmodige publiken njöt ändå av den trevliga gemenskapen och den påträngande värmen. Cirka kvart i tio steg Joddla med Siv uppå scenen till vrålet av publiken i det nu absolut fyllda tivolihuset. De körde igång låten aj aj kylarspray, där fotbollsspelaren Diego Maradona blir mer eller mindre hyllad i texten. Publiken sjöng gladeligen med och på scen dansar förste skrålare, Lucky Martin, runt och gestikulerar illustrerande till texterna.
Jag har enbart vid ett par enstaka tillfällen hört bandets låtar under det senaste året och att höra Joddlas melodier igen va upplyftande och det var svårt att inte sjunga med lite då och då. Nya låtar som; Birgit, Janne Från Jakan och TalliBalliToraban (en ny personlig favorit) blandades med äldre låtar och det var prövande att försöka stå stilla. Man blev frestad vid otaliga tillfällen av inbitna fans att klappa och stampa takten och t.o.m. försöka sig på en textrad man aldrig hade hört förr. Detta sa man inte nej till. Stämningen var outbytbar och Fredrik höll med.
När de sista 200 metrarna på 10 000 metersloppet hade kommit droppade kondenserad ånga ifrån järnrören i taken och på scen såg man nu bara överkroppar. Tjugo pågar i en bastu var sista låten och detta var precis hur det var!
Det va över precis efter elva-tiden och nu fick man äntligen plats till att röra sig (även om man snopet nog inte behövde utrymmet längre). Vi gick ut och utbytte personliga intryck och enades om att detta hade varit en mycket väl spenderad afton. Nu ska jag hem och byta kläder tänkte jag och var nöjd.
Joddla hade kommit tillbaka för att bevisa att de fortfarande kan. Och jag lovar, det kunde dom!
