Avslutar och inleder gör Monsieur Jarre på synthgitarr, och däremellan hinner han med att spela på laserstårlar, theremin, dragspel samt självfallet en triljon synthar. Dessutom har han två små cymbaler som han går loss på i tid och otid, takt och otakt.

Låtarna då? Vi bjuds inte helt oväntat på Oxygene, Oxygene och ännu lite mer Oxygene. Säg den konsert som har perfekt låtval, men jag hade gärna hört något från senaste plattan Teo & Tea. I övrigt får vi material från större delen av karriären, och speciellt Souvenirs of China med tillhörande ljud av pingisbollar och kamerablixtar satt extra fint just ikväll.

Han må ha spelat inför över tre miljoner ryssar i Moskva, men imponerad av publiken måste han ha blivit – det blev i alla fall jag. Jag hörde minst fyra olika språk talas bland folk omkring mig på den näst intill fullsatta arenan, och trots att medelåldern var högre än på de flesta konserter jag besökt gavs det gång på gång stående ovationer.

Han verkar väldigt tacksam, för mycket mer än tack, tack och tack lyckas han inte säga. Bortsett från en groda om vilken ära det är att få spela på Malmö Arena ”a few days after Mr. Bob Dylan” (45 stycken, närmare bestämt). Inte en enda låt presenteras, bortsett från extranummerna – ”some songs you may recognise”.

Maffigt är det minsta man kan säga om inramningen – synthmattorna lägger sig som moln i alla regnbågens färger, och även om man gärna hade blundat och flutit med musiken så går det ju inte att gå miste om ljusshowen. Den är kanske mer sparsam än vanligt på den här inomhusturnén, men som epileptiker kan jag garantera att den var hundra procent mind blowing, precis som resten av konserten.