Hardcore Superstar KB 091210
Kulturbolagets ölpumpar gick varma när Malmös hårdrockspublik laddade upp inför Hardcore Superstar i decemberkvällen. Att bandet hållit på ett tag syns, glädjande nog, tydligt i publikens stora åldersintervaller. Lokalens äldsta invånare har nog passerat sextiosträcket då den yngsta förmodligen inte fyllt tvåsiffrigt ännu. Hårdrocksstämningen pyr i lokalen bland söndertvättade älsklingsbandtröjor, Harley Davidsson-jackor och pudellängder som obemärkt måste passerat allt vad självkritik heter.
Dia Psalma spelar lite oväntat förband. Publikresponsen är oförtjänt dålig vilket sångaren Ulke inte är sen att kommentera; ”Jag hoppas ni är lite mer vakna när Hardcore kommer på”. Publiken vaknar lite igenkännande till när Dia river av klassikern ”Luft”. Dia Psalma blir sedan inte långvariga på scenen.
Bristen på intresse ligger inte i den renrasiga hårdrockspublikens kapacitet utan snarare i att kvällens huvudband skapar fel forum för de gamla punkrävarna. Kanske hade Crazy Lixx, Babylon Bombs eller någon annan mer likartad musikalisk vision varit bättre lämpade som förakt.
Det märks att Hardcore Superstar har nästan ett och ett halvt decennium av erfarenhet i bagaget. Trotts ett enormt antal spelningar på meritlistan lyckas de fortfarande levererar en outtröttlig energi, glöd och spelglädje som, sanningsenligt eller inte, känns äkta. Att det inte är något fel på publikkapaciteten märks tydligt när grabbarna tar scenen i sitt våld. De gör entré med ”Beg for it” och äger sedan scenen, publiken och lokalen för resten av kvällen. Låten som är hämtad från nya plattan får precis som resten av smakproven på nytt material mycket god respons. De hängivna fansen är redan väl inbegripna med texterna till ”Into Debauchery” och ”Nervous brakedown” från nya plattan ”Beg for it” som släpptes i år.
Trotts sitt publika övertag har Hardcore Superstar en rejäl dos ödmjukhet och bjuder fullt ut på sig själva. De räds inte att bjuda in publiken i sin göteborgsgoa, familjära jargong med skådespel som, när Jocke lägger armen om forne gitarristen Silvers arvtagare Vic Zino, och säger på bred dialekt; ”Vilket hår du har pojk, jag är avundsjuk.”
Det går inte att komma ifrån att klubbspelningar förmedlar en unik typ av känsla. I en liten lokal blir publikens respons tydligt mycket viktigare för framträdandets kvalité och när kemin mellan artist och åskådare fungerar uppstår en fantastisk upplevelse av kollektivt musikaliskt samförstånd. Hardcores spelning blir på grund av publikens brinnande entusiasm stundtals just så fantastisk.
I en välarrangerad ljusshow levererar killarna en snyggt avvägd blandning av gammalt och nytt material. Hardcore låter sin publik torka svetten ur pannan när de bjuder på rockballaden ”Hope for a normal life”. Dock visar killarna med guldkorn som ”We don’t celebrate sundays” att det är i upptempolåtarna de är som bäst.
Effekten att släcka ned mellan akterna blir oerhört verkningsfull och Hardcore blir ljuspunkten i decemberstressens mörker.
Blod, svett och rock n roll är det dominerande uttrycket i en konsert som efter två inapplåderingar blir en och en halv timma lång. Hardcore ger publiken vad de vill ha i allt vad scenposer, distriff och souvernirutdelning heter men det tidsmässiga omfånget blir kanske en överdrift. Det är en konst att kunna lämna en vrålande publik när den fortfarande är hungrig. Publiken är nog en smula mätt när bandet slutligen tar farväl på ett sätt som för tankarna till ett fotbollsspelartack, uppställda på rad med armarna om varandra och bugar.
Grabbarna visar att gammal är äldst och deras omättliga energi förutspår en lång framtid för bandet.
