Det första som slår mig när jag kommer in på ett relativt fullt The Tivoli är, faktiskt inte att det nu är rökfritt utan av den otroliga variationen på människorna i publiken. Aldrig har jag upplevt att det under en enda konsert samlas så många med olika stil. En del nitar, hängslen o läder fanns att finna. Likaså dreads, häng och piercingar. Till min stora förvåning fanns även mycket smink, små linnen och mycket svart -och vitrandigt att hitta, vilket innebär att även de lite mer alternativa popparna hittat hit. Inte att förglömma fanns de lätt entusiastiska, tillbakalutade medelåldersmännen att finna lite längre bak i lokalen.

Bland uppvärmningsmusiken kunde man, inte helt oväntat, höra storheter som The Clash och Johnny Cash vilka står för det gästande bandets allra största influenser och det är inget som bandet försöker gömma på något sätt utan denna uppskattning visar även ledsångaren Dave King genom att tillägna dessa stjärnor en av låtarna senare under spelningen.

Stiliga

Ja, nästan eleganta skulle man kunna beskriva bandmedlemmarnas klädsel som då det är mycket svart, mycket skjortor, kavajer och till och med hela kostymer. Kanske är anledningen till klädvalet att matcha det enorma och eleganta bakgrundsskynket där det för övrigt står med stor tydliga vita bokstäver så att ingen kan missa namnet på det band som för kvällen äger scenen.

Where´s the fuckin´ Guinness?!

På scen befinner sig 6 män och en kvinna med vanliga instrument som gitarr och bas men även dragspel, flöjt, mandolin och banjo som genast gör det hela lite mer spännande. Ledsångaren Dave King skojklagar på att det inte finns någon riktig Guinness utan att han istället får dricka något Jamaicanskt påhitt.

Tempo och energi verkar vara mottot för detta irländsk-amerikanska band när de väl drar igång. Det är svårt att slita blicken ifrån bandet då det är så fascinerande att kunna urskilja sju individuella konserter på scen samtidigt som samspelet både bandmedlemmarna emellan och med publiken är mycket snyggt. Kanske inte så konstigt med tanke på att bandet tidigare varit ett så kallat bar band och endast uppträtt för en betydligt mindre publik vilket gör konsertupplevelsen mer intim. Musikstilen kan beskrivas med en väldans massa t:n; Tempo, timing, traditionellt, trallvänligt och tokhäftigt! Flogging Molly förser musikvärlden med den ultimata och otippade blandningen av irländsk folkmusik, brittisk punk samt amerikansk rock. Melodiös gladrockig folkpunk helt enkelt!

Det punkiga inslaget...

med de politiska texterna ger en suddigt bild av Kings förflutna på ett fattigt och konfliktdrabbat Irland. Budskapet dränks dock, inte bara av instrumenten, utan kanske framförallt av den glada stämningen på musiken. Värt att nämna är de improviserade jam och solon som framfördes av både vänsterhänte Dave King på gitarr samt ett otroligt energiladdat riffsolo av elgitarristen Dennis Casey i Black Friday Rules. Den kvicka tempoväxlingen är ett genomgående tema som uppskattas av publiken som hoppar och sjunger av hjärtats lust med händerna i luften.

Bland låtvalet kunde man även finna låtar som Devil"´s dance floor, Drunken Lullabies och What´s left of the Flag.

Publiken är väl påläst...

vad gäller texterna och följer blint Kings uppmaningar. Det dröjer dock några låtar tills en välskapt moshpit börjar ta form. King gör sig även på ett charmigt sätt ovän med publiken, genom sexuellt relaterade påhopp och peka ut "fula" i publiken, dock med hjälp av ironi på hög nivå samt ursäktandet "I"´m Irish".

Under de allra sista låtarna är det inte bara de två första metrarna av publikhavet som rör sig utan nästan alla i lokalen befinner sig i en hopprörelse av någon grad. Tyvärr hörs publiken inte som mest förrän efter den ordinarier konserten är över och man försöker kalla in bandet på scen återigen med ett svungande " Let"´s go, Molly!"

Unikt, enastående, overkligt bra.

Flogging Molly har garanterat en framgångsrik plats ipå scener runt om i världen ett bra tag framöver med sin unika och alternativa, energirika och politiskt laddade musik. Man kan bara hoppas på att vi får se betydligt mer av bandet i Sverige i framtiden. Missade ni denna upplevelse denna gången har ni en chans att se Flogging Molly på Roskilde den 30 juni - 3 juli. Jag vet i alla fall säkert en som kommer att vara en av dem som står längst fram och hoppa allra högst...!