Bandet har annars haft sina största framgångar i Tyskland där de under sommaren kommer att spela på flera festivaler. Headliners spelar ganska klassisk punkrock som fullkomligt pulserar av attityd. Deras klassiska punknormer hindrar dem dock inte från att överraska med saxofon och munspel.
Om Headliners var väl lämpade med tanke på huvudbandet är supporten Sparzanza mindre genomtänkt. Genren är hård, ödesmättad rock med tunga trummor och gitarrerna distade till max. Sångaren river lite spydigt av kommentaren "Fan vilken bra publik" innan bandet lämnar scenen till loja applåder.
Dia Psalma tuffar till sist in på scenen och inleder starkt med nya singeln "Kulisser" och kör strategiskt vidare med gamla godingen "Hon får" som triggar publiken till allsång. Där med inte sagt att publiken är främmande för bandets nyare material utan önskar tvärt om mera nytt.
- "Vill ni bara höra nytt?" ler Ulke och river av nästa nya bekantskap. Killarna bjuder under kvällen på en noga avvägd blandning av en del gammalt och mycket nytt och frächt.
Mellansnacket är inget man slösar på vilket bara är till konsertens fördel. Hela spelningen bibehåller en känsla av att bara rulla på mjukt som en gammal erfaren, spinnande katt.
Det är gitarristen Pontus som står för publikflörteriet med scenmoves och poser fulla av "Jag äger världen attityd". Dock inte utan självdistans och ödmjukhet. För är det något Dia Psalma skall berömmas för är det sin oerhörda ödmjukhet och naturliga relation till publiken.
Det finns ingen tillstymmelse till divalater vilket gör stämningen väldigt intim. Dia Psalma sätter inte sig själva på pidestal på något sätt, attityden är "vi är här och spelar för er och ni är här och lyssnar på oss. Låt oss ha kul tillsammans på lika villkor." Den här inställningen ger en känsla av en gammal bortglömd sjuttotalstanke vad gäller svensk punk, alla kan spela - och gör det inte så jävla komplicerat.
En väl genomförd och trevlig konsert avslutas med en andra inapplådering. Dia Psalma avslutar värdigt med klassiska mästerverket "Luft" som redan i de välkända tonerna från gitarrintrot får publiken att jubla. Bandet lämnar scenen med löfte om ett väldigt snart återseende från Ulke.
- "Vi är kvar här ett tag om ni vill köpa en tröja eller bara komma fram och snacka lite" säger han och vinkar till sin publik. Dia Psalma lämnar publiken medan de fortfarande vill ha lite till. Kanske är det en oskriven regel att inte lämna sin publik helt mätt vilket till syven och sist kanske det mest tillfredsställande.
Killarna i bandet minglar mycket riktigt kvar en god stund i lokalen. Ulke sippar en rödaktig vätska ur en petflaska.
- "Är det saft" utbrister någon.
- "Nja, alkoholhaltig saft" ler han.
- "Är det vin?"
- "Ja, lite"
- "LITE?" utbrister basisten Ztikkan retsamt.
Nöjda fans får sina nyinköpta album, och tröjor signerade med silverpenna i utbyte mot positiv kritik och helhjärtade handskakningar. Diverse kroppsdelar får även sin beskärda del av killarnas autografer inpräntade med spritpenna.
Kvällen fortskrider och konsertlokalen förvandlas stegvis från konsertuppehälle till nattklubbslokal. Dock ligger den uppriktigt varma partystämningen Dia Psalma lämnar efter sig kvar en god stund i lokalen. Gubbarna punkar på och är minst lika bra då som nu. Med sin entusiasm och okomplicerade inställning har de alla förutsättningar att fortsätta på samma sätt - minst tio år till.
