Efter att ha anlänt till Falcon Center i Taxi, med en för övrigt mycket förvirrad och svår chaufför, möttes jag av en stor hotellbyggnad. Känslan av att jag inte var på plats inföll. Så var dock inte fallet och efter att ha stigit in i byggnaden och sett alla människorna samt publikvärdar anade jag att det trots allt var rätt.
Första intrycket var positivt. Möjligen blev jag lite förvånad av medelåldern som låg på runt trettiofem. Relativt högt i mitt tycke men något som jag egentligen borde ha förväntat mig om jag tänker efter på vad det var för musik. När det så var dags att gå in och hänga av jackan i garderoben blev jag förvånade igen. Den dyra biljetten behövde vi aldrig visa upp och jag och min gode vän Erik gick förbi, efter att ha blivit visiterad, med våra biljetter kvar i bakfickan.
När det så blev dags för att införa sig själv i själva konsertsalen blev vi positivt överraskade. Möjligheten av att, under hela konserten, sitta ner och bara njuta av hela konserten fanns. Vi var inte sämre än att vi snabbt skyndade upp på andra plan och satte oss längst fram längs den vänstra sidan - sett från scenen.
Förbandet hette Aqualung, från London. Ett band som påminde om bl.a. Radiohead och Eels. Något som både jag och min gode vän uppskattade. De körde några sköna, men dystra låtar, något som sångaren klargjorde för oss att det var just vad de främst spelade.David själv gick punktligt upp på scen klockan tjugoett, efter en stunds fixande på scen med skön pausmusik.
Han var denna kväll inte själv på scen, vilket jag först anade när jag bara såg ett mikrofonstativ samt att jag visste att David ibland uppträder själv. Irländaren inledde med några låtar från "A New Day At Midnight". Efter det kom en skön klassiker, My oh My, från hans - enligt mig - bästa album, "White Ladder". Detta till mitt och den öviga tvåtusen man starka publikens jubel. Alla sjöng med och värmen samt stämningen höjdes radikalt i konsertsalen.
Konserten fortföljde i drygt två underbara timmar med en grymt bra artist samt fler sköna klassiker från bl.a. "White Ladder". Kvällens stora höjdpunkt blev helt klart, efter påtryckningar från publiken, Babylon och Sail Away (eller Sail "The Fucking" Away, som en högljudd dansk uttryckte sig).
Sail Away som David, innan han började spela på sin flygel, uppmanade publiken att höja sina armar och vagga fram och tillbaka i takt till den underbara låten. En mäktig syn av att nedanför sig se ett hav av armar och händer i skiftanden färger och mönster från lamporna på scenen. Slutnumret, Please forgive me, var underbar och höll på i flera minuter extra med sköna ljuseffekter, både på scen och publik, allt till allas stora glädje.
