Tät rök innesluter de sparsamt svartklädda bandmedlemmarna och backdropen pryds av den ondskefulla ugglevarelsen Ugin från senaste plattan Eternal Kingdom.

Den åttamanna orkester från Umeå som just tagit plats på scen har genom åren turnerat med bland andra Poison the well, The Dillinger Escape Plan och Mastodon. Här på hemmaplan har de inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar, vilket jag kan tycka är märkligt.

De brukar jämföras med Isis och Neurosis men när jag ser dem på scen tillsammans kommer jag snarast att tänka på the Mars Volta. Det kanske är antalet instrument och den totala hängivelsen för galenskap man släpper lös från scen som gör att jag ser paralleler. Men om the Mars Volta skulle vara en utflippad Spider Man så är Cult of Luna mardrömstvillingen Venom, en jättelik ondsint best som hotar att mosa dig med sin blotta närvaro.

Med vokalisten Klas Rydberg i spetsen lyckas man leverera samma tyngd som på skiva när man plöjer igenom låt efter låt. Från förra plattan Somewhere along the highway får vi höra det långsamt eskalerande 11-minutersmonstret Dim och nästan lika långa ångvälten Finland. Bandet är om möjligt ännu råare på scen än på inspelningarna.

Jag har svårt att sätta fingret på om de är galet samspelta eller aningen otighta. Det knakar i fogarna och sprakar mellan takterna och man har hela tiden känslan av att det hela på något vis håller på att gå över styr. Ju mer rök och ju tjockare ljudmattor bandet harvar fram ur dunklet förstår jag att det var en tag sedan jag såg något så här bra på en scen i Stockholm.

När Following Betulas når sitt stompiga klimax och keyboardisten Anders plockar fram den spöklika trumpeten reser sig nackhåret åter igen. Att avsluta med Ghost Trail både givet och effektivt. Här liksom i flera andra låtar under kvällen kommer gitarristen och vokalisten Johannes Perssons tätt grötskrika röst väl till pass och lyfter låten bortom skivversionen. När man inte tror att de båda trummisarna kan spela snabbare så har de bara kommit halvvägs i den vansinnesfärd till trumstegring som avslutar låten och även spelningen.

Möjligtvis kunde man ha önskat lite fler gamla låtar, det blir mycket från den nysläppta skivan. Själv hade jag gärna hört Leave me here och Arrival men spelningen blev ändå en en och en halvtimme lång uppvisning av atmosfärisk ångvältsmetal när den är som bäst.

Jag längtar redan tills nästa gång Cult of Luna kommer ner till Stockholm.