Jag tror inte bandet behöver en inledande introduktion längre. Om du, läsaren, vill ha en sådan så finns wiki tillgängligt och i stort sett varje dagstidning, gratistidning och alldeles säkerligen all musikpress har flitigt försökt informera allmänheten om den senaste skivan samt ankomsten till vårt avlånga land. Vilket märktes mellan låtarna och i kön in till konserten.
Kollektivet tog för mig det stora steget till en större scen och den stora massan på Primavera förra året där dom genomförde en makalöst bra konsert för en enorm publik på samma scen som Devo och The Sonics tidigare hade uppträtt.
Nostalgiskt mindes man den där första gången man såg dom på Roskilde. Majoriteten av publiken var nog lika osäkra som jag var på vad dom skulle få men efter konserten stod ett 30-tal av publiken kvar och skrek/sjöng/gjorde rytmiska ljud med hela kropparna av ren glädje och som en form av själslig rensning följt av den förvåning och uppenbarelse bandet skänkt en.
När man såg dom ett år senare, för två dagar sen, på Mejeriet så var det med en man mindre, ett par skivor senare och folk bland besökarna som driver med Winnerbäck för att visa att dom har förstått allt vad pressen har matat dom med. Det är något nytt, något spännande, genrebrytande, äkta.
Jag var mer passiv, nästan skeptisk. Den senaste skivan gungade inte min båt som dom tidigare. Den kändes lite säkrare och helt enkelt inte lika ny och spännande. Missförstå mig inte nu, fortfarande tokbra men jag tycker man kan ana en viss vana hos musikerna. En rutin. Det var med dom förväntningarna som jag på väg till konserten lät tankarna vandra och tänkte hur återförenat Stone Roses skulle föredras vilken dag som helst. När spelningen satte igång så fick jag däremot rikta uppmärksamheten på scen.
Marken skakade i takt till en tung basgång några låtar in och alla i publiken applåderade som jag önskar att folk hade applåderat åt Black Dice på Debaser i höst, ett band med rötter som går ihop med pojkarna i Animal Collective. På dom bakersta raderna står folk lutade mot räcket och juckar i takt till musiken i ett transliknande tillstånd medan en hel hög människor trängs längst fram i traditionsenlig konsertanda.
Jag kommer på mig själv och faller in i ett gung som är svårt att bryta. Musiken flödar liksom från en makalös evighetsmaskin och låtarna från den nya skivan gjordes bra även om ljudet inte alltid var klanderfritt. Jag tyckte att dom nya låtarna lät bättre live i ett format där dom flyter in i varandra mer och kontrasteras mot gamla godingar som Leaf House och Slippi och det är nånstans här som det sjunker in och nostalgin blir nått fint.
Jag glömmer bort Stone Roses (för stunden) och uppskattar bandet för var dom befinner sig i sin karriär. Jag tror det är ett vägskäl där den ena stigen är trampad med hype från Pitchfork och annat håll och en annan stig outforskad men som säkert är lika tilltalande för ett band som inte brukar sluta att förvåna. Med det hoppas jag att den senaste skivan blir ett hyllat avslut på en era, från Feels till Merriweather, och att en ny spännande är att vänta.
Och då dom inte längre sprutar ut nytt material på denna turnén så vill jag uppmana så många som möjligt att ta tillvara på lugnet i stunden och kolla in tidigare skivor, pre-Feels, och även vapendragarna i Black Dice, terrestrial tones, och allt som detta bandet har haft kring sig sedan dess att dom formades och släppte sin debut 2000.
