Arkiverad version av geeloo.se.
Geeloos verksamhet är nedlagd och du behöver nu den arkiverade versionen av nättidningen geeloo.se. En del bilder har gått förlorade och vissa funktioner är inte längre tillgängliga.

Artikelbild
Foto: Erika Larsson Phoenix under Siestafestivalen 2009  

Phoenix

Jag sätter mig i stolen bredvid killen med flackande blick och lätt skakande ben. Vi befinner oss i foajén till Hässleholm Stadshotell. Jag frågar honom om det är så att han också ska intervjua killarna i Phoenix. Han svarar ryckigt ja och vi inleder ett ganska fattigt samtal för en kortare stund.

Phoenix tackade för en tid sedan nej till att ta emot Frankrikes hedersmedalj och mest prestigefyllda utmärkelse ”Légion d’honneur”. Det kan anses en smula snobbigt men däremot lämpligt eftersom bandet inte såg att de i så fall skulle fått utmärkelsen av rätt orsak. I april fick de även det statusstämplade uppdraget att lira i Saturday Night Live vilket signalerar att de inte behöver meta efter ett större erkännande.

Trots att killarna är hyllade upp över Eiffeltornets höjder är det ett gemytligt och jordnära bemötande Phoenix ger. Jag slå mig ner i min läderbruna fåtölj, tillsammans med gitarristen Laurent Brancowitz och allinstrumentalisten Deck D’Arcy. De är precis lika stiliga som skivomslagen och reportagebilderna pryder med sin franska vardagliga elegans.

Den 26 maj släpptes deras nya album, 3 dagar innan intervjun äger rum. Med titeln ”Wolfgang Amadeus Phoenix” förklarar de att namnet inger en viss känsla av mäktighet och korrekthet i och med ikonen Mozarts associerande namn.

Därifrån har de tonat ner och försökt nyansera in den experimentella lekfullhet och lättsamhet som albumet präglas av i sound liksom utseendemässigt skick. Det är Brancowitz själv som designat bilden som visualiserar färgglada luftskepp i en rosa himmel och som får dig att tumla in i Barbapappas förlovade land fast i ett aningen kantigare format.

Air och Daft Punk

Bandet har tidigare stöttat deras franska kompanjoner i Air och Brancowitz har innan medlemskap i Phoenixfamiljen spelat tillsammans med bandmedlemmarna som idag skrider runt under namnet Daft Punk. De har experimenterat med punk och krautrock.

Deras förra skiva var ett samlat projekt kring att skapa en någorlunda rakspårig alternativ rockskiva. Det nyfödda albumet menar killarna istället tar ett avstamp från jordens dragningskraft. En mer oförutsägbar resa med ett av luftskeppen som gestaltas på skivomslaget. Brancowitz slänger ut en mindmap inför mig som innehåller ord som komplexitet och känslomässiga tonårsbördor.

Killarna kom precis från Barcelona och en spelning som de inte var helt nöjda med observerat från att de nonchalant rycker på axlarna, trycker upp den klassiska franska underläppen av attityd, filtrerar fram mer av den franska accenten och förklarar att; ibland har man bara inte rätt känsla vid sina spelningar. Detta kontrar D’Arcy därpå med att de kommer ta revansch på i kvällens spelning och poängterar med att lägga av ett storslaget och smågalet grin som får både mig och Brancowitz att skratta, detta till akompanjemang av D’Arcys pillimariskt vibrerande ögonbryn.

Andrum och fantasi

Phoenix utvecklade sina vingar i Versaille, en stolt och känd förort till Paris och har på senare dagar landat i lyor i den mindre och mer avslappnade grannstaden Saint Germaine.

Här beskriver Brancowitz och D’Arcy sig finna andrum samtidigt som de finner sin fantasi i gnistorna som uppstår i kreativa stadskärnor. Jag frågar herrarna vart ifrån de låter sig influeras. För en stund ställer de sig ganska stumma inför frågan, som om det vore självklarhet att influenserna strålades ner och in i deras vener från ovan. D’Arcy börjar därefter fundersamt klia sin kalufs för att poängtera gåtan ytterligare.

Genom uppslängda förslag från min sida, hostar han till sist ut svar. ”När vi skriver på materialet till våra skivor befinner vi oss alltid i nya städer, på nya fancy fläckar. Vi har testat att placera oss med jobbet i naturen men har insett att det är i miljöer omgivna av kreativa själar som vi finner vår riktiga inspirationsförmåga.”

Publiken är vacker

Jag frågar om de kan beskriva sin drömpublik med allt vad det innebär som scenario och omgivningar. Brancowitz rullar direkt in i frågan och börjar med ett varmt ansiktsuttryck förklara att de redan har en oemotståndlig publik till jämförelse mot andra band. ”De är verkligen jättevackra”, upprepar han och myser till sig i fåtöljen.

Vad tänker ni när ni står inför er vackra publik under en konsert? Kan ni beskriva känslan? frågar jag. D’Arcy tycker att han pratar ur klichéer men att känslan som alltid slår dem där de står inför sin trofasta publik ändå är hur lyckigt lottade de är som får uppskattning för det arbete som de älskar att göra. Han beskriver hur det enda de är tvungna till är att fortsätta vara kreativa på beställning och att det bara är en bra förutsättning för att fortsätta skapa och utvecklas.

Han är nöjd och när jag kollar med killarna om de har några andra drömmar eller karriärer de skulle vilja nosa på tar de över min intervjuarroll och försätter mig istället i frågestolen med frågan om det finns något bättre än musik? Jag hinner aldrig svara förrän jag återvänt tillbaka som intervjuare och Brancowitz tar över för att svara i frågan. Han hävdar att det inte finns någon bättre konstform eftersom man i musikens dimensioner kan spela tillsammans med andra. Det är den mest sociala konstformen som finns, menar han, nickar åt mig och väntar på att jag medhållande ska nicka efter vilket jag med samtycke gör.

En svart regnbåge?

Jag frågar om de skulle kunna beskriva sin musik med en färg och vilken det i så fall skulle vara? De ödmjuka männen som jag sitter och myser med svarar till min förvåning ”Svart”. Brancowitz ser att jag blivit överraskad över svaret och kikar busigt på mig. ”Vår musik skulle kunna förklaras som en svart regnbåge” fyller han i.

Skulle ni kunna peka på något speciellt som format er till det band ni är idag? frågar jag därpå.
- ”Vi älskar att vara i Frankrike!” stämmer karlarna in som för ett ögonblick förvandlas till små 7-åriga pojkar där de strålar upp i högtemperatur, som om de just ätit sig mätta på Crème Brûlèe.

Brancowitz som från början gett mig intrycket av att ständigt vandra omkring i romantiska kvarter, harmoniskt funderande med ett stycke intellektuell lektyr i näven, svarar enligt min teori att han läser mycket influerande litteratur. D’Arcy som istället målat upp en bild av ”the cool guy” men som med en buspojkes gränsskridande törstar hämtar in kunskap från reflektioner av möten i vardagslivet, lägger in att han nästan aldrig läser böcker.

Jag ber dem välja ut tre saker som de bara hittar i sitt Frankrike och som de skulle rekommendera besökare att uppleva?

Brancowits hinner välja ut momentet att cykla iväg till det lokala bolangerie’t och köpa en nybakad baguette, att avsmaka fransk ost vars överträffande smak verkar sakna beskrivande ord då han till sist bara får fram ett … mm... till förklaring. Han sträcker lite på sig och klappar sig förnöjt på magen.

Mars och Mazzalai knallar förbi och de ursäktar sig artigt för att utbyta några franska ord med Brancowitz och D’Arcy. Mina 6 år av franskatragglande tycks bortkastade då jag inte förstår ett dyft av vad de pratar om men ändå från gestikulerande kan utläsa att de är påväg för att äta lunch. De lämnar oss strax, liksom Brancowitz som nu mer intensivare än innan klappar sig om magen.

Det hänger på att fancen fortsätter att tycka om vår musik

Tiden börjar rinna ut och vi hinner bara med ett par frågor till innan bandet släpps iväg för lunch och uppladdning inför kvällens gig. Jag frågar vad som väntar dem i ett längre perspektiv än att de i juni ska ut på USA-turné. De säger att de flyter med så länge det går. ”Vi har inget säkerhetsnät eftersom det hänger på att fansen fortsätter att tycka om vår musik.” D’Arcy förklarar att den otryggheten skapar en positiv press som får deras kreativa ådror att pulsera i snabbare takt vilket genererar till att de producerar mer.

Killarna har varit i svenska landskap tidigare. Hultsfred var ett stopp som får D’arcy att uttrycka sina lustar inför småland innan han fortsätter prata sig varm för ”Ume”, Umeå som de också gästat eftersom deras trummis Thomas härstammar från de trakterna.

Sekunden är nu slagen och jag blir tvungen att lämna den extremt sköna fåtöljen och mitt trevliga sällskap åt resten av världen. Men innan de smiter iväg hinner Brancowitz tipsa om vad som förgyller hans samlingshylla hemma i Saint Germaine. Han har nämligen en unik liten kärlek tillägnad några speciella lantmän bosatta i de Italienska skogarna. Coro della S.A.T är en kör av dessa bönder som gett ut otaliga skivor som tydligen förgyller Phoenixgitarristens musiköra. Jag tror då jag tänker kila iväg och införskaffa ”Wolfgang Amadeus Phoenix” först. För onekligen är Phoenix ett gäng fina personligheter som man utan tvekan skulle vilja bjuda med hem till förfesten med snask som lakritsbåtar likaväl som till söndagsmiddagen med mormor.

*

Sugen på att skriva eller fotografera?

Geeloo är till för alla, men lite extra inriktad mot dig som är intresserad av journalistik, att skriva eller fotografera. Här hittar du, oavsett om det är ditt första reportage eller du är erfaren, en sprängfylld uppdragsbank allt från intervjuer, konsertrecensioner och idéer om större reportage.

Tillsammans skapar vi nättidningen geeloo.se och gör väggtidningar runtom i landet.

Bli medlem nu

    Dokumentet uppdaterades senast 30 nov 2009. Det skapades ursprungligen 3 juni 2009.

    Logga in

    Användarnamn

    Lösenord

    Bli medlem
    Glömt lösenord

    Mösstest

    Håll huvudet varmt

    Snart är vintern här och vad är då inte skönare att ha än en värmande mössa? geeloo har testat säsongens mössutbud.

    Spana in mössorna.

    Henke Larsson

    Henke Larsson staty

    Nu är det kanske tid för vår egna lokalkändis Henrik Larsson att bli gjuten i cement! På geeloo har vi valt ut 10 olika platser som skulle kunna representera vår folkkära fotbollshjälte.

    Kolla våra förslag.

    Cola-test

    Vilken cola är godast?

    Hur många är det inte som anser att bara "vanlig" cola är god? Och hur många är det inte som tycker att billiga colasorter är det värsta som finns?

    Kolla vårt avslöjande test.