För att ta sig till Ullared finns många olika varianter. Ett sätt är att boka en bussresa med något av landets alla bussbolag som kör dit.

När jag kliver ombord på bussen som ska ta mig till Ullared finns alla sorters människor - pensionärerna som antagligen mest vill komma ut på någonting och kanske köpa ett par billiga tandkrämstuber av GeKå’s eget märke (trots att två tuber tandkräm i själva verket blivit hutlöst dyra i fråga om vad Nisse och Asta fått betala för bussbiljetten), mor och tonårsdottern som åkt med för att mamman ska köpa långkalsonger till Kevin 5, plastleksaker till Matilda 4, vinteroverall till Ebba 3, illasittande jeans till maken och få betala för både det ena och andra till tonårsdottern som ständigt förirrat sig mellan sminket och underkläderna. Mellan dessa resenärer finns det även de som aldrig varit i Ullared och förväntansfullt ser fram emot att handla billigt. Vad de ska handla har de förmodligen ingen aning om. Spelar det någon roll?

Allt har sin plats

När bussen anlänt känner jag att jag rycks med in den hord som rör sig mot kundvagnarna.

Hjärtat klappar lite fortare och jag sugs upp i entusiasmen bland de andra som tycks stå med tankarna nedskrivna på post-itlappar fastklistrade på pannan; Får jag någon kundvagn? Hur lång är kön? Har de fortfarande billig deodorant? När folkmassan sedan är rustad med en kundvagn, helst strukturerad med korgar i för att särskilja underkläder från elektronik och toaprylar från leksaker, är det bara att bita ihop och ställa sig längst bak i kön. Det är då tanken slår mig; det är höstlov och folket har precis fått barnbidrag och lön. Vad gör jag här?

Årsförbrukning av allt

I ett myller av krockande kundvagnar och ilskna blickar som utlösts på grund av överkörda fötter eller trängsel in bland leksakerna, kanske man stöter på Rose-Marie, känd från Kanal 5s Ullareddokumentär. Hon besöker varuhuset under några veckors tid då hon handlar hem en årsförbrukning av allt, utom den mat som går åt och gör i snitt av med 50 000 kronor per gång. Eller så möter man kanske de ”glada väninnorna Maggan och Gittan” från Göteborg som så många andra verkar ta en tur till Ullared för att umgås och prata med allt och alla. Varför bry sig om att handla när man kan umgås i ett varuhus?

12 miljoner sockar

När jag fyllt korgen med både nödvändiga och icke-nödvändiga saker styr jag stegen mot kassan och betalar. Svettpärlorna i pannan dunstar när jag inser att kvittot inte blev så långt som jag befarat. Tillbaka i bussen funderar jag på alla 100 miljoner bullformar, 12 miljoner bakplåtspapper, 1 miljon flaskor schampo, 12 miljoner sockar, 2 000 ton godis som säljs på Gekås årligen. Jag funderar på lastbilarna som anländer till varuhuset var tionde minut för att fylla varulagret som krävs för att underhålla butikens alla hyllor. Jag förstår varför. Jag kan också förstå varför Kanal 5 valt att dokumentärfilma på Gekås, för det är ju faktiskt Festligt, Folkligt (det borde ju tilltala tittarna?) och i allra högsta grad Fullt. Frågan är om jag inte kan klara mig utan de tre F:en och en dokumentärserie där ledmotivet för blågul shopping är tömda plånböcker, fulla campingar ackompanjerat av landets elitdansbandsmusik? Ska det vara, ska det vara på riktigt.