Mamma Vivianne(Ellen Burstyn/Ashley Judd) går i taket av ilska och det får Sidda att göra detsamma.De är lika envisa båda två, ingen vill vara den första att be om förlåtelse och reda ut konflikten som kommit ur gamla sår som aldrig riktigt läkt.

Till räddning kommer tre kvinnor som tilsammans med Vivi är Ya-ya flickorna, en vänskapspakt som hållit sedan de var små. De vet såklart mer än de flesta om de gamla såren som infekterar förhållandet mellan Vivi och Sidda och ser det som sin uppgift att en gång för alla riva upp ärren och låta läka. De kidnappar Sidda.

Temat är relationer, platsen är ett naturskönt Louisiana(amerikansk obyggd), tiden är både då och nu, människorna är rediga sydstatsamerikaner.

Vad som under de trettio första minuterna skulle kunna vara en fånig relationskomedi(en i mängden), visar sig vara ett människoporträtt med en allvarlig frågeställning:

Kan man älska en dålig mor?

Regissören Callie Khouri har gjort filmen baserad på romanen av Rebecca Wells. Eftersom Khouri är författaren till kultfilmen "Thelma och Louise" är förväntningarna höga på att även "Ya-ya flickornas gudomliga hemlighet" ska vara något av en arselspark.

Filmen är en resa bakåt i tiden som ska förklara, för Sidda, för Vivi och för publiken, varför deras relation är så komplicerad. En gudomlig hemlighet. Men ingen kännbar spark.

Men: Det är som en dagobertmacka där man varvar god ost med smaklös ost och gamla salladsblad med färska och tror att ingen ska märka något. Mackan går att äta men är ingen smaksensation. En fin kryddda är ändå musikinslagen som är starkt förankrade i det Louisianska träsket.

Glimtar från ya-ya flickornas glöttiga tonårspåhhitt varvas med tunga scener om dödsbesked och barnmisshandel.

Det är en relevant fråga filmen ställer, en fråga som utmanar lagarna om hur en mor ska bete sig. Kan hon göra hur som helst i sitt moderskap och ändå vara värd att älskas? Alla har en mamma, ingen vill svara på frågan. Inte denna film heller som slätas av med ett happy end.