Båda har under en längre tid dock verkat utanför ”det stora äpplet”, David i Los Angeles med sin tv-serie Curb your enthusiasm (som av någon oförklarlig anledning fick det infantila namnet Simma lugnt, Larry i Sverige) och Woody i Europa, senast med hyllade Vicky, Christina, Barcelona.

Vad som på pappret såg ut som en, om ni ursäktar engelskan, ”match made in heaven” blir i slutändan snarare ett samarbete som, för att parafrasera T.S. Eliot, slutar med ett kvidande och inte en smäll.

Vägen dit är kantad med, om vi ska se till det positiva med filmen, skratt framkallade av en svart, misantropisk humor som båda herrarna behärskar och excellerar inom. Misantropin blir mänskliggjord, till och med för mest inbitna optimisterna, genom att den bottnar i ett självförakt som de flesta människor, i alla fall någon gång i livet, känt och därmed kan identifiera sig med.

Om skratten uppnår en godkänd nivå så måste nog lägsta betyg delas ut till filmens minst sagt unkna kvinnosyn. Allen har alltid anklagats för att vara sexistisk, kanske snarare för att han gifte sig med sin styvdotter än för hans filmer, men det har alltid gått att hitta argument som mottalar denna inställning i tidigare filmer, något som blir svårt här. För om filmens män, med David i spetsen, är överintelligenta men livströtta kunde-varit-genier-karaktärer så är kvinnorna korkade, de är tomma skal som endast kan fyllas med hjälp av mäns initiativförmåga.

Unken kvinnosyn

Denna tveksamma kvinnosyn är naturligtvis svår att bortse från, något som är synd då filmen annars, på flera punkter, är en stabil vuxenkomedi med många gånger intelligenta och spetsade repliker framförda av en solid skådespelarensemble. Det vore felaktigt att kalla Larry David för en bra skådis, på det där Laurence Olivier tolkar Shakespeare-sättet, men han fungerar väldigt bra i denna för honom specialskrivna roll som inte är helt olik den version av sig själv han spelar i Curb…

Filmens alienationseffekt, som går ut på att Davids karaktär tilltalar oss i publiken direkt, tittande in i kameran, samtidigt som resten av karaktärerna kommenterar galenskapen i detta förfarande är ett, om inte innovativt så sällan använt, grepp som ger filmen en extra komisk twist.

Filmens kunde, och i min mening borde ha, slutat med en smäll (för att återknyta till Eliot). Möjligheten fanns där, ponera att Allen istället för att välja det nuvarande konventionella och halvsliskiga Hollywood-slutet valt att avsluta filmen direkt efter den händelse, jag vill inte spoila slutet för er som inte sett filmen, som efterföljer den sista gången vi får se Davids karaktär neurotiskt tvätta händerna sjungandes ”Happy birthday to me”.

Det hade varit mer ett mer konsekvent slut som potentiellt skulle kunna besitta kraften att lyfta denna roliga men misogyna och farsartade komedi från annat än en fotnot i Allens långa och imponerande karriär.

Whatever works fungerar faktiskt inte

Jag läste någonstans en rubrik om filmen som läste ”Whatever works fungerar faktiskt inte” men det stämmer inte för det är just vad filmen gör, den fungerar men absolut inget mer, som en kopp kaffe som sedan länge svalnat, koffeinet har kvar sin verkan och man dricker upp för effektens skull. Suget blir tillfredsställt men det smakar inte särskilt bra efteråt.

New York verkar röra sig för snabbt för Allen nuförtiden, det blir bara pinsamt när han försöker ta pulsen på rådande zeigeist. Tack och lov så ska han återvända till Europa för sin nästa film. En miljö som bevisligen passar den gamle mästaren bättre i dagsläget, Whatever works känns snarare som en snabb visit till en plats man en gånga kallade hem, men inte längre känner sig hemma på, än en hemkomst.

Betyg

En svag 3:a av 5 möjliga