Vi har, om vi leker en liten gissningslek istället för att endast rabbla riktiga namn, McSteamy och McDreamy, Fantastiska fyrans svarta ängel, sjufaldigt himmelska (iaf enligt henne själv) motorsågskonnässören som tror hon är ”för snygg för att få bra roller”, that punk’d kid och tå-Per utan elegans (som länge medverkade i samma show), med många flera. Hur många kunde ni namnge? Facit hittas på imdb.

Just blandningen av stjärnor i mindre roller är ett grepp vi säkert kommer att få se mer av om Valentine’s day går bra i biljettkassorna, mindre jobbade dagar betyder mindre pengar och därmed mer kvar i budgeten för filmskaparna att leka med.

Vid tömmarna för denna produktion sitter Garry ”Pretty woman” Marshall som är en sådan där typisk filmbolagsregissör som inte har ett innovativt ben i kroppen men är en kompetent kompromissare med filmer som ofta spelar in bra med pengar.

Handlingen utspelar sig under en Alla hjärtans dag och vi får följa de många karaktärernas amorösa eskapader i både dur (oftast) och moll (initialt, men som ni vet så brukar det sluta lyckligt i filmer av detta slag).

Vissa trådar är intressantare än andra, tempot är så pass hurtigt att man aldrig hinner bli riktigt uttråkad av de mest intetsägande relationerna, men heller aldrig får djupdyka i de mest lockande parkonstellationernas interaktioner.

Att filmen släpps i anslutning till Alla hjärtans dag har givetvis inget med slumpen att göra utan är en lika betänkt marknadsföringsstrategi som mixen av ålderskategorier. Filmen innefattar allt från Teenyboppers som Taylor ”bantarvarulv i Twilight” Lautner till erfarna Oscarsvinnare som Shirley MacLaine.

Marshall återförenas med sin ”vackra kvinna” Julia Roberts vars militärkaraktär får frågan om hon någonsin handlat på Rodeo drive; ”Well, I did once and I’ll never go back” blir det ungefärliga refererande svaret, karaktärerna flyter samman med sina skådespelare och deras tidigare roller, till och med för karaktärerna själva, då de inte är tillräckligt starkt tecknade för att stå på egna ben.

Detta kan, berättigat, kritiseras men kanske också vara till glädje för alla kärlekspar som kompromissvalt Valentine’s day som underhållning efter den romantiska hjärtmiddagen, om inget annat kan man roa sig med att leka ”var har jag sett den och den leken?”.

Valentine’s day är på intet sätt framtiden för film annat än, kanske, vad det gäller strategi för rollbesättning utan en film med skådespelare, karaktärer och handling vi sett tusen gånger förut. Allt är dock paketerat på ett tillräckligt lockande sätt för att serva som hångelbakgrund till tusen och åter tusen. Filmen har premiär samtidigt världen över, dater i biomörkret.

Betyg

2 av 5