Filmen handlar om fyra par med äktenskapsproblem, för att förbättra situationen åker de till en pardisresort där självutnämnde relationsgurun Marcel (en överspelande Jean Reno) väntar, redo att med hjälp av hårda regler hjälpa kärleken på traven. Favreau och Vaughn ligger, tillsammans med Dana Fox, bakom manuset och det märks att deras roller är specialskrivna för dem.

Det finns inget som är riktigt dåligt med Trubbel i paradiset men heller inget som är riktigt bra. Allt är ljummet och skratten låter vänta på sig trots idoga försök genom plumpa sexskämt med män med stora penisar i för små baddräkter, slapstick och tafatta försök till dialogbaserad relationskomik med anspråk på intelligens.

Skådespelarna får i de flesta fallen godkänt. Jean Reno står för den sämsta prestationen med ett överspel som inte är tillräckligt ”over the top” för att var roligt. Temuera ”Krigarens själ” Morrisons roll är så liten att den knappt registrerar och man kan gissa att en del av hans scener hamnade på klippgolvet. John Michael Higgins som ”psykiatriker 1” glänser i sin lilla, men roliga, roll

Även om humorn kommer i första hand i filmen så försöker den också att mixa in lite allvarlig relationsdramatik som vill säga något om relationer i allmänhet. Ett försök som endast lyckas med paret Vaughn-Akerman, och då bara delvis. De andra paren känns överdrivna, på ett icke-roligt sätt, och man tycker mest att skilsmässa/separation nog är det bästa valet för båda parterna, något som gör det svårt att sympatisera med filmens försök att lappa ihop deras förhållande. Då detta är en Hollywoodfilm med det sedvanliga lyckliga slutet så kan ni ju gissa hur många av paren som ”lever lyckligt i alla sina dar” efter att filmens eftertexter slutat rulla.

Trubbel i paradiset är lätt underhållande för stunden men stannar inte länge i minnet utan kommer med all säkerhet att hamna i det stora Wasteland (hej igen T.S.) som utgörs av liknande romantiska komedier utan schwung.

Betyg:

2 av 5