Kelly, som rönte enorma framgångar med sin debutfilm Donnie Darko för att sedan falla pladask med den universellt utskällda Southland Tales, tar ett steg tillbaka och koncentrerar sig på en historia med mindre spännvidd och tajtare fokus än föregångarens ”jag vet vad som är fel med världen och hur vi ska fixa den”- tema som mest visade på regissörens hybris och totala oförmåga att hitta rätt personer för rätt roller.

Med det sagt så måste jag erkänna att jag föredrar Misslyckandet framför The Box. The Box är en feg film vars eggande premisser aldrig utvecklas till mer än små, små frön av intressanta filosofiska kontemplationer om den goda människan, den fria viljan och valet. Southland tales försökte i alla fall säga något, att sedan resultatet blev lite av en katastrof är sant, men det var en vacker katastrof. The Box är så rädd att misslyckas att den inte ens försöker sträcka sig utanför de gränser som konventionerna för genren ritat upp.

Richard Kelly har dock blivit bättre på att rollbesätta sina karaktärer för om manuset känns knapphändigt, fegt och onödigt rörigt så är skådespelarensemblen desto bättre. Alla bidrar till att skapa tillräckligt intresse för sina karaktärer så att man inte helt slutar bry sig om deras outvecklade öden och personligheter. Även fotot är av den högre skolan, tänk er en hybrid mellan Todd Haynes Far from heaven och valfri Michael Crichton film från 70/80-talet och ni kommer rätt nära den känsla som fotot ibland lyckas förmedla.

Lådan med knappen har man sedan länge slutat bry sig om när The Box tonar ut medan filmens centrala frågeställning och suggestiva atmosfär dröjer sig kvar en stund i minnet. Richard Kelly skulle antagligen trycka på knappen om det betydde att han kunde vrida tillbaka tiden och omtänka vissa val efter Donnie Darko. Kanske kan han hitta tillbaka till vad som gjorde Donnie Darko så fascinerande, en väg mellan den uppblåsta Southland tales och den tråkigt mediokra The Box?

Betyg:

2 av 5