Penélope Cruz spelar hotellstäderskan Italia, som först blir våldtagen för att senare bli passionerat förälskad i sin gärningsman. Absurt? Det kan man säga. Speciellt om man tycker att det inte finns några ursäkter för våldtäkt. Vem är då gärningsmannen? En kirurg vid namn Timoteo (Sergio Castellitto) som först använder vodkan som ursäkt för en av de största kränkningarna som finns. Men den gifte Timoteo hade inte ens tänkt tillbaka på tiden med Italia, sitt livs stora kärlek, (drygt 15 år tidigare), om inte hans tonårsdotter Angela hade råkat ut för en mopedolycka och hamnat på sjukhuset där han själv jobbar.
Eftersom hans fru befinner sig i London förvisas han till ett väntrum där han får tid att tänka i ensamhet. Då han tittar ut genom fönstret ser han en kvinna dra en stol ut i spöregnet och sätta sig där. Väskan och de röda skorna känner han igen. Det är Italia. Det är då han börjar åka minnernas karusell tillbaka i tiden.
Äktenskapet och maktbegäret är några av de stora ämnena som skildras i berättelsen, som beskrivs som en skildring av den stora kärlekspassionen i livet som, enligt vissa, dyker upp en gång i livet. Jag vet inte om jag skulle kalla relationen mellan Italia och Timoteo för kärlek. Passion är det visserligen, men långt ifrån någon kärleksrelation. Under filmens lopp får vi veta lite om bådas barndom - Italia har blivit sexuellt utnyttjad sedan barnsben och det är den enda slags kärlek hon känner till, medan Timoteo växte upp i ett känslokallt hem med för lite kärlek.
Just den kunskapen gör att man som tittare lättare förstår deras handlingar som vuxna, och just därför blir det aldrig någon kärlek. Timos intelligenta, vackra och självständiga duger inte eftersom han inte känner sig behövd - det har han aldrig gjort, förrän han träffar Italia. Och visst vill vi alla känna oss behövda? Så han blir snarare besatt än förälskad i den mindre vackra men desto mer sensuella Italia, som ber honom att aldrig sluta träffa henne.
Detta är en utmärkt skildring av barndomens konsekvenser, passioner och maktbegäret som män ofta kräver av kvinnor. Men scenen där Timo våldtar
Italia förblir en av de mest känsloladdade filmscenerna jag någonsin har sett. Jag satt där och bad honom sluta. Resten av sexscenerna är inte mycket bättre. Sex skildras inte på ett kärleksfullt sätt i den här filmen, utan som ännu ett sätt genom vilket man får och ger makt. Och visst är det så ibland.
