Denna berättelse är vad som sedan utgör filmens merpart, vi får följa Sorayas öde på väg mot den avlutande stening som blir
hennes död. Steningen visas utan att skona publiken, i stil med The passion of the Christ, och vi får se varje sten som träffar
den halvt nedgrävda Soraya. Detta efter att vi följt hennes öde med dåligt äktenskap i ett samhälle där männen har all makt.
Det är omöjligt att inte känna med Soraya, tårarna ligger ständigt nära till hands och man blir förbannad på hur människor kan
behandla varandra på detta sätt. Filmen gör sitt bästa för att förstärka dessa känslor med känslofylld musik som understryker händelserna.
Filmen gör också sitt bästa för att bygga upp en spänning även om alla i publiken vet hur historian kommer att sluta.
Om vi talar om filmens intentioner och hur väl den lyckas förverkliga dessa så finns det ingen tvekan om att filmen är en succé. Jag
har svårt att se att någon inte skulle känna för Soraya och fördöma hennes öde efter att sett filmen.
Filmen är väldigt explicit och målar endast med breda penslar. Det som blir problematiskt är att filmen kanske lyckas lite för bra i
förmedlandet av sin ideologi.
Fruktansvärt straff
Jag, och alla normala människor, håller givetvis med om att stening är ett fruktansvärt straff som bör fördömas. Likaså de samhälleliga
och religiösa mekanismer som möjliggör detta straff. Men gränsen från att fördöma dessa företeelser till att fördöma en hel folkgrupp är
hårfin.
Det är här filmen kanske kan komma att förstärka de redan negativa spänningarna som finns mellan västvärlden och
Mellanösternområdet, speciellt Iran. Man kan ifrågasätta tidpunkten för skapandet och visningen av filmen, händelserna den är baserad på skedde 1986.
Underhållning för att tjäna pengar
En annan sak man kan kritisera är sättet på vilket filmen gör underhållning av verkliga tragedier med det slutgiltiga målet att
tjäna pengar för filmbolaget. Också här har vi en svår balansgång, mellan ekonomiska vinstdrömmar och opinionsbildande mot ett fenomen som uppmärksammas
p.g.a. dess omänskliga natur.
Filmen är stundom lite väl ”filmisk” med underhållningsvärden satta före analys. Skådespelarna är överlag bra även om jag tycker
att Jim Caviezels journalist hade gjort ett bättre intryck utan sin enorma lösnäsa som ger ett något clownaktigt intryck i en annars seriös film.
Gå och se, hata, gråt, och känn med det förskräckliga öde som är Sorayas men gå sedan hem och läs för att också skaffa en
analytisk förståelse av kontexten och de mekanismer som gör att människor kan behandla varandra på detta vis.
Betyg
3 av 5
