Vi får parallellt följa Willy som är en gängmedlem på rymmen efter att kommit på kant med sitt gäng och Sayra som är på väg med familj till USA. Deras vägar sammanstrålar på taket till ett godståg som, förhoppningsvis, kommer ta dem lite närmare ett bättre liv.

Det svåra med filmer som behandlar gäng och gängtillhörighet är hur man ska skildra detta fruktansvärda liv utan att glorifiera det. Eftersom gäng i så stor utsträckning lever och frodas genom känslan av tillhörighet så blir det band som lätt kan förstås av en bred publik, alla vill vi tillhöra något. Det blir då lätt så att man hejar på ett gäng och hurrar, eller i alla fall gläds, när de lyckas besegra sina fiender. Blood in, blood out och Scarface är exempel på filmer där gängtillhörighet och kriminalitet, och det våld som förknippas med dessa företeelser, glorifieras implicit även om de förkastas explicit.

Sin Nombres regissör Cary Fukunaga lyckas dock undvika denna fälla och skildrar effektivt hur lite ett liv är värt i dessa gäng, gänget går alltid före individen och tillhörigheten är i slutet endast en illusion. Våldsscenerna är förtjänstfullt återhållsamma och Fukunagas visuella lösningar motarbetar den skräcknjutning som är så vanlig i t.ex. tortyrporrfilmer som Hostel. Man mår illa av att händelserna sker inte av deras visuella form och betänker därmed varför människor behandlar varandra så, och varför det är så stora skillnader mellan västvärldens rika och fattigare länders fattiga, istället för att underhållas av grafiskt våld som skapar en situation där vi inte kontemplerar orsakerna till våldet.

Filmens kärlekshistoria känns trovärdig utan att vara överdriven och karaktärerna är väl tecknade. Man kan förstå deras motivationer och därmed känna empati med dem. Slutet på filmen är passande konsekvent och anti-llusoriskt.

Risken finns att filmen bidrar till en ovälkommen exotisism där vi i våra sköna biofåtöljer får lite u-landsmisär som gör att vi känner oss lite bättre samtidigt som vi bryr oss för vi har ju ändå gått och sett filmen, helt enkel något att beklaga sig över vid julbordet mellan tomtegubbssnapsarna för att få oss själva att verka som lite intressantare personer. Detta är dock inte filmens fel utan kan snarare skyllas på det västerländska tillståndet som, och här kanske några skulle invända, fortfarande präglas av vår historia av kolonialism.

Sin Nombre har vunnit en hel del priser, speciellt publikpriser, och det förvånar inte då det är svårt att lämna biografen oberörd efter att sett denna film, vilken man än är. Lite samhällskritik, lite kärlek, lite spänning, lite fina vyer av den sydamerikanska naturen bidrar till en mycket bra film.

Betyg:

4 av 5