Vi är mitt inne i ”dumpsäsongen”, den tid på året då filmbolagen visar de storfilmer de anser vara för svaga för jul- eller sommarpremiärer (se The Wolfman) och de prestigefilmer de inte tror kan vinna priser. Shutter Island tillhör den senare kategorin. Efter succén med The Departed pratades det initialt om nya Oscars men premiären blev ständigt framskjuten i väntan på premiärhelg med låg konkurrens från andra liknande filmer.
Man kan tycka synd om Shutter island som är bättre än dess öde men jag gissar på att den var lite för mörk och lite för svår att genrebestämma för att filmbolaget skulle satsa på den fullt ut. Baserad på Dennis ”Mystic river” Lehanes roman med samma namn (Patient 67 på svenska) så följer vi DiCaprios och Mark Ruffalos federala poliser när de åker till den välbevakade fängelseön Shutter Island med anstalten Ashecliffe för att utreda försvinnandet av en fånge.
Redan från första scen lyckas Scorsese, på ett förtjänstfullt sätt, förtrycka oss i publiken så att vi känner oss lika små och utsatta som fångarna på den stora ön med den skräckinjagande borgen, till för de värsta fångarna. Utan att avslöja för mycket så bjuds det på en rad förvecklingar, både i dröm- och flashbackform, tills vi och DiCaprio börjar tvivla på vad som är sanning och vad som är lögn.
Twistarna är kanske inte av det mest överraskade slaget, kontrasterat mot, låt oss säga, första gången man såg The Usual Suspects, men tillräckligt välgjorda för att hålla intresset vid liv. Oavsett så är detta inget problem då filmens styrka inte ligger i handlingen utan i iscensättningen av den. Med ett klaustrofobiskt foto med närgångna närbilder höjs hela tiden intensiteten på väg mot den slutgiltiga upplösningen av filmens fiffiga fiktioner.
Sverige blir representerat genom Max von Sydow i en liten men bra spelad roll, mer von Sydow (Max då, inte Ebba) åt folket. Filmen lyfts överlag av kalibern på skådespelarna i både bärande och mindre roller. Namn som Elias Koteas, Emily Mortimer, Jackie Earle Hale, Michelle Williams, Ben Kingsley och den alltid underbara Patricia Clarkson går inte av för hackor.
Scorsese kan som vanligt sin filmhistoria och miljön och gesterna är en perfekt blandning av verkligt och filmiskt 1950-tal. Om regissören ifråga har en tendens att bli något långrandig i person, i alla fall i officiella sammanhang (att hänga med honom en helg och kolla på film hade säkert varit fantastiskt), så är hans filmer desto modestare i sin uppvisning av filmkunskap. Referenserna skriks inte ut utan viskas subtilt genom att vara allomstädes närvarnade som en del av helheten.
Inte lika lockande som Losts sista säsong (ni vet, båda två utspelar sig till största delen på en ö (smiley)) men läskigare och med svar efter dryga två timmar (inte sex säsonger). Shutter Islands kusliga klaustrofobi är perfekt för den mörka biosalen där man vet att ljusen tänds lagom till eftertexterna. Förföriskt förtryck från en finurlig filmfanatiker.
Betyg
4 av 5
