Vi möter den judiske professorn Larry Gopnik, perfekt spelad av Michael Stuhlbarg, en sorts nutida Job, vars liv skakas av en rad mindre trevliga händelser som att hans fru vill skilja sig. Testas han, som Job, av gud? Eller är det bra en rad av sammanträffelser som konspirerat för att ge illusionen av ett mönster?

Till skillnad från de flesta av Coens filmkaraktärer så har inte Larry sig själv att skylla för sina motgångar, ibland blir deras tortyr av karaktären lite för mycket, som en sadistisk tortyrporrfilm i stil med Hostel med skillnaden att tortyren är psykisk och inte fysisk.

Denna osentimentala inställning till huvudkaraktären är inta bara av ondo utan känns också stundvis fräsch och i motsatsförhållande, på ett positivt sätt, till den generiska hollywoodkaraktären.

Bröderna lyckas i de flesta fall undvika fällan att stereotypifiera judarna på klassiskt Hollywoodianskt nedsättande vis, humorn kommer istället från kulturkrockar mellan judar och den sekulära världen.

Filmens ideologiska inställning till Judendom kan tolkas på flera sätt och man kan hitta argument för att filmen är både för och emot religionen. Den vördade rabbi som Larry försöker få ett möte med i hela filmen visar sig, när han till sist får komma till tals, endast citera en Jeffersson Airplane sång för Larrys son efter dennes Bar Mitzvah. Å andra sidan så pekar slutet mot en definitiv koppling mellan brott och straff i, för att inte spoila något, anslutning till hur Larry väljer att hantera ett av sina problem och hur en judisk gud skulle reagera på denna lösning.

Men upplösningen stämmer samtidigt samman med Coenbrödernas vanliga teman där, trots deras lutning mot postmodernistisk skämtsamhet, moral och dödlighet oftast hänger samman som ler och långhalm. Handlar deras karaktärer amoraliskt får de ofta betala ett pris.

A Serious Man kommer säkert att vara en vattendelare för många, en film att älska eller hata skulle kanske en del säga. Mig lämnar den dock tämligen likgiltig, en rätt underhållande distraktion som lockar till några skratt utan att lämna särskilt stort avtryck efter sig. En andra mellanfilm efter den monumentala No country för old men. Ett skickligt hantverk som inte exalterar.

Betyg:

3 av 5