Förutom att behandla ett aktuellt ämne på ett givande sätt så har Sebbe även filmiska kvalitéer som gör den till obligatorisk underhållning inte bara för lärare utan även alla intresserade av film i allmänhet och svensk film i synnerhet. Karaktärsutvecklingen visas upp för oss med hjälp av visuella grepp som är så självsäkra att ingen redundant exposition behövs för att förklara karaktärers handlingar och personligheter.

Babak Najafis bildspråk är så utvecklat och självklart att man inte kan annat än att imponeras, speciellt med tanke på att Sebbe markerar hans debut som långfilmsregissör. Filmen är fylld av pregnanta bilder som både är vackra i sig och fyller en funktion för berättelsen.

Vissa är simpla men effektiva, som när Sebbe placeras bakom ett galler för att illustrera utanförskap, vissa komplexa men självklara, som sprängningar i ett gruvbrott för att illustrera den inre kaos Sebbe upplever.

Skådespelarna är i de flesta fall oerfarna, i vissa fall helt färska, men gör ett fantastiskt jobb, filmen visar hur långt man kan komma med rå talang och bra personregi, för filmens skådespeleri är lika mycket produkten av Najafis sensibla instruktion som skådespelarnas uttryck. Sebastian Hiort af Ornäs, som precis som de andra skådespelarna delar förnamn med sin karaktär, förtjänar speciell omnämning i titelrollen

Handlingen utspelar sig i ett mentalt kyligt Göteborg där Sebbe måste tampas med mobbare, alkoholiserad mamma och frånvarande pappa. Den enda tillflyktsorten blir soptippen där Sebbe hittar delar som han plocka isär och sätt ihop till nya grejer, som t.ex. en hemmagjord cykelmoppe. Detta kanske låter generiskt men filmen blåser nytt liv i konventioner och tittar mer åt Dardenne-brödernas Bressoninspirerade filmskapande än ungdomsfilmer med samma teman från Sverige eller USA

Till skillnad från många andra filmer om ungdomar så fläckas Sebbe aldrig ner av den så vanligt förekommande förljugenheten som sviker både publik och protagonister genom att klistra på lyckliga men genomfalska slut.

Najafi lämnar oss istället med ett öppet slut med passande mörka kanter och fortsätter den fina svenska filmtrend som startades förra året med filmer som Man tänker sitt och Apan (hallå, guldbaggegalan öppna ögonen och sluta ge priser till Bröllopsknäppare) genom att ge oss årets hittills starkaste svenska film.

Betyg

4 av 5