Helena Bergström verkar ha ett nästan fetischistiskt förhållande till det halsskyddande plagget då så gott som alla karaktärer bär det, nästan hela tiden. Är halsdukarna fina frågar ni kanske er? Sådär! Är de distraherande och irriterande? Ja, fast de är ändå ett rätt välkommet sidospår till filmens banala och naiva handling. Ska jag genast springa ut och köpa en halsduk/scarf? Ja, om du fryser om halsen, annars inte.
Så olika handlar om hur motsatser attraheras. Vi får följa tre par, som alla är sammankopplade, i deras försök att hitta kärleken i en värld med många hinder. Vi har politikerna som representerar motsatta block, vi har djurskötaren och djurhataren och vi har Rickard Wolff och Rolf Lassgård.
I slutändan känns inga av kärlekshistorierna trovärdiga, i alla fall inte hur de avslutas. Ett passande uttryck är ”deus ex machina” med Bergström som guden som delar ut lycka till alla sina karaktärer oavsett hur dessa karaktärers tidigare utveckling i filmen sett ut. Här ligger en av filmens stora svagheter, den övergripande mysigheten som får förtur till alla eventuellt intressanta frågor som manuset närmar sig att ställa.
Allt får stå tillbaka för kärlek. Politik, karriär och vänskap underställs i filmen till jakten på den perfekta partnern. Visst finns det karaktärer som initialt vill göra något annat, som t.ex. att ändra på den förlegade synen att kvinnor inte hör hemma i politiken eller stoppa byggprojekt som i slutändan bara gynnar de redan rika, men dessa inklinationer kvävs lagom till filmens överlyckliga slut då alla återgått till sina status quo-bevarande roller, både på det politiska och personliga planet.
Skådespelarensemblen får också här, som i Bröllopsfotografen, godkänt, ledda av den alltid duktiga Philip Zanden som det avgående borgarrådet. Man riktigt känner hur regissör Bergström och producent Nutley suttit och ringt upp alla sina kända polare och diskret ”tvingat” dem att medverka i deras nya svågerprojekt. Till och med Johan Widerberg har lämnat sitt liv som alldeles för tidigt pensionerad skådis för att återvända till rampljuset som tveksam ”hunk” som plötsligt, väldigt plötsligt, bestämmer sig för att överge sitt liv som homosexuell, han är till en början förlovad med Wolffs karaktär, för att bli heterosexuell. Denna svängning är nästan lika otrolig som det faktum att han redan nästa dag känner sig redo för att säga att han älskar sitt nya kvinnliga kärleksintresse. Själv tror jag att hans karaktär egentligen mest håller av sin samling av halsbeklädnader.
Filmens politiska trådar skapar ett ramverk som skulle ha kunnat vara intressant om filmen inte hade varit så feg i sin analys av vårt politiska system. Sekvenserna från Rosenbad laddas av den intressanta lokalen men desarmeras av manuset som är helt utan bett. Filmen vågar inte ens explicit nämna partitillhörigheten för sina karaktärer även om den blir tämligen uppenbar för alla personer med en hjärna.
För att ytterligare späda ut denna tunna soppa så blandas det till ingredienser som medias roll som opinionsbildare, ung förbjuden kärlek med explicita allusioner till Romeo och Julia och dansbandet Arvingarna. Filmen vet inte riktigt vad den ska göra med alla trådar den startar och det enda som känns riktigt färdigskrivet i manuset är det löjligt naiva slutet.
Filmens karaktärer är i slutändan inte så olika alls, alla är istället reducerade karbonkopior av riktiga människor i en film som reducerar all mänsklig kommunikation till amorösa försök att uppnå den magiska tvåsamhet som är normen i både vårt samhälle och, i än större utsträckning, Hollywoodfilmer och dess svenska efterhärmningar.
Betyg:
1 av 5
