Om Hollywoods gamla stjärnsystem lever kvar så gör det så framförallt i ungdomens värld där Pattinson, Kristen Stewart, Miley Cyrus m.fl. håller hov. Om Perez Hilton-generationen kommer att stödja sin kejsare utanför Twilightuniversumet ska bli intressant att se när biljettintäktskassorna räknas på Söndag (hård konkurrens kommer det med all säkerhet att bli från Green Zone och Alice i underlandet).
Men om en hel hord av flick- och pojkknän kommer att skaka när deras älskade Pattinson överger sin Edward Cullen-persona och andra hälften av ”Robsten” för rollen som Taylor Hawkins och Losts Emelie de Ravin så är det intressantare för oss andra att titta på om Pattz skådespeleri utvecklats utöver den perfekt trånande blicken.
Svaret är et stort ”Njae”, rollen erbjuder definitivt mer att bita i och Pattz får precis godkänt, när rollen kräver avig strulighet, och det gör den allt som oftast, glänser han men när det gäller de djupare känslorna räcker registret inte riktigt till och Pattz får se sig omsprungen av sina mer erfarna kollegor Pierce Brosnan och Chris Cooper som gör bra insatser (har Cooper någonsin gjort oss besvikna?) i matiga men icke-konsekventa roller.
Remember me greppar efter mycket men tappar, inte hela, men halva stycket. För vad som börjar som en lovande kärlekshistoria mellan två karaktärer från olika samhällsskikt men med liknande bakgrunder, av mord/självmord i familjen med efterföljande om än olikartade ”daddy-issues”, urartar sakta men säkert till ett tragiskt försök att komma nära den tragik som Pattz karaktär läste om som barn i de grekiska myterna.
Filmen nöjer sig aldrig med sin handling utan försöker hela tiden lägga på ett lager grädde till. Istället för att utveckla sina starka sidor så blandar den in element som collegehumor, förskolemobbning och ******* i sin kortlek. Av spoilerskäl har jag utelämnat två tecken i förra meningen, filmens slutknorr siktar på aha-upplevelse á la Det sjätte sinnet eller De misstänkta men misslyckas helt.
Slutet känns bara malplacerat och på gränsen till osmakligt när man tänker på tonen i resten av filmen. Love story-sentimentaliteten som filmskaparna försöker uppnå för att beröra åskådarna fungerar inte då greppet de använder för att få oss att sympatisera med karaktärerna trivialiserar en verklig tragedi vars sår är allt annat än läkta.
När slutaktens twist rullat färdigt i mörkret lämnas man med en schizofren känsla och ett osmakligt slut som tyvärr skuggar filmens ibland melodramatiskt underhållande relationsproblematik. Om sedan Pattinsons sexiga skäggstubb och fångande blick kommer att få målgruppen att bortse från bristerna återstår att se.
Betyg
2+ av 5
