Filmen bygger vidare på de trådar som Greenaway tog upp i sin nyliga spelfilm Nattvakten. Om Nattvakten visar en fiktionaliserad redogörelse över hur tavlan kom till och vad den visar så är Rembrandts anklagelser dess mer dokumentära syskon. Med fullständig övertygelse om sanningshalten i sina spekulationer så lotsar Greenaway, i form av inklippt ”talking head”, oss igenom de 30 + 1 ”bevis” som han menar går att hitta i målningen. Målningen är enligt honom en mordanklagelse riktad mot den holländska medborgarmilis som porträtteras. Det konstnären inte kunde säga rakt ut av rädsla för de mäktiga männens makt kommuniceras implicit, i målningen, genom konventionsbrott med tavlor i samma tradition och subtila ledtrådar i kompositionen.
Peter Greenaway är som vanligt utmanande vad det gäller formspråk och berättarstil men strukturen är inte onödigt komplicerad. Om Tulse Luper-trilogin ibland kändes ogenomtränglig, på ett fantastiskt och innovativt sätt, så är Rembrandts anklagelser betydligt enklare att följa med sin så gott som linjära progression. Detta är Greenaway på sitt allra pedagogiska och didaktiska humör.
Den svenska översättningen har inte samma sting som originalets Emile Zola-influerade J’accuse där anklagaren blir ett med anklagelsen. Filmen använder sig av samma skådespelare som Nattvakten, här intervjuas de som sina karaktärer i en påhittad domstol. Sekvenser från Nattvakten används även för att visualisera och understryka poänger i Greenaways argumentering.
Vare sig man håller med Greenaway eller inte så är Rembrandts anklagelser en spännande resa i skarven mellan verklighet och fiktion. Man behöver inte tro på anklagelserna för att uppskatta hantverket och/eller lära sig något om kontexten som Rembrandt verkade i. För denna film levandegör inte bara sin egen berättelse utan också den tid och plats som målningen kom till i. Man känner sig mer insjunken i tidseran än i de illusionsskapande filmerna som försöker få oss att uppleva något som ”om vi vore där” utan att tappa den kritiska distans som alltid är fördelaktig när man försöker analysera historiska företeelser och figurer. Som om inte det räckte så ställer filmen också synnerligen relevanta och aktuella frågor om text- vs. bildförståelse. Man kan argumentera för att vi sakta men säkert rör oss från ett text- till ett bildsamhälle, vad händer då med den mänskliga kunskapsnivån generellt om vi, som Greenaway menar, är så mycket sämre på att tolka bilder än text?
Rembrandts anklagelser är ett fascinerande dokument som borde intressera alla. Med mångfacetterad berättarstil lyckas Greenaway med att samtidigt vara både akademisk och spektakulär i en film som är både faktafylld och spännande i utredandet av ett månghundraårigt gammalt mordfall. Temat känns dock allt annat än föråldrat och många poänger kan appliceras på dagens samhälle där rikedom och makt fortfarande kan bidra till att man kan komma undan med mord (hej O.J. ”if the glove don’t fit you must acquit” Simpson).
Betyg:
4 av 5
