Synen genom de nostalgiska glasögon Mann satt på sig inför arbetet med filmen obstrueras, inte så sällan, av den strida ström av realistiskt blod som spills från de otaliga skotthål som filmens kulsprutor förorsakar. Men detta är bara en ytlig realism, som endast diskuteras med anledning av Manns val att spela in med digitalkamera, karaktärerna verkliga förebilder och det skakiga kameraarbete som vi vid det här laget är så välkända med.
För trots dessa illusoriska grepp och tekniker som gör anspråk på att visa oss något verkligt, så som vi ser saker i vårt vardagliga liv, så har Public enemies inget att göra med vare sig verklighet eller realism. Detta är i sig inget dåligt men bör kontempleras i anslutning till vad filmen gör anspråk på att berätta/visa.
Den ”realistiska” känsla som Mann försöker skapa genom att använda sig av digitalvideo är på sina ställen så ful att jag redan börja fila på min elegi redo att publiceras när ”de där uppe” bestämt sig för att celluloiden slutligen, likt dinosaurierna, är utom räddning för den levande världen.
Digitala kameror har absolut sin plats i filmvärlden och är för många projekt den bästa lösningen (se t.ex. Manns Collateral), men som ett alternativ, inte en ersättning. Och inte till en film av detta slag.
För den ”realistiska” känslan blir inte större av skakiga bilder när ramhistorien i övrigt är så totalt Hollywoodsk och illusorisk, pur eskapism där våldet, tyvärr, är lika underhållande som i liknande storfilmer och hjälten är lika ensidig och god som i alla andra drömfabriksfabler.
Till och med karaktörerna vet
Om Mann försöker hitta fram till en sorts forcerad och artificiell realism i sitt kaotiska och ofta öronbedövande audiovisuella arbete så är manuset så konventionellt att till och med karaktärerna verka veta vad som ska hända innan de upplevt det.
Här finns inga nyanser i karaktärsteckningen, Johnny Depps Dillinger vet att han ska dö om två timmar och tjugo minuter när filmen börjar och eftersom han på den tiden måste hinna med att charma både ”Edith Piaf” och oss så finns det ingen tid för kontemplation eller ambivalens inför vad han företar sig.
När Johnny Depps anlete dyker upp för första gången slås jag av hur konstigt det är att se honom utan vare sig ögonlapp eller annan excentrisk sminkdetalj. Man får rota sig igenom pirater, mordiska barberare och kapitalistiska konfektyrfabrikörer fram till 2004 års Finding Neverland för att finna senaste gången Depp såg så här normal ut.
Christian Bale är bister, Marion Cotillard är storögd, Billy Crudup är gammal. Ungefär det intrycket får man av filmens huvudaktörer i denna film där ingen enskild aktör, utom Depp, får särskilt mycket utrymme. Om man skulle ge ”second billing” till någon så är det snarare den smattrande tommy-kulsprutan på ljudbandet. Däremellan erbjuder filmen oss en uppsjö av tv-skådisar (Claire i Lost, han som dog i C.S.I.), avdankade B-filurer (Stephen Dorff) och en och annan indiefavorit (Lili Taylor).
Alla passerar förbi mer eller mindre obemärkt, roligt om man vill leka ”vem kan nämna kändisen först” men också aningen distraherande och onödigt. Och frågan är om detta grepp, att använda ”kändisar” i varenda småroll, i slutändan inte fråntar snarare än tillför filmen något.
Gangsterkärlek till filmen
Jag har svårt att värja mig för filmens slutscen som är en fint orkestrerad bildserie där Mann använder sig av 1934 års Manhattan Melodrama (med favoriter som Myrna Loy, Clark Gable och William Powell) för att dra paralleller till sin egen film och återanknyta till gangstergenren i allmänhet. Något som visar på den ömsesidiga kärlek som alltid funnits mellan gangsters och deras filmiska representationer.
Det är t.ex. vida känt att Dillinger och liknande högprofilerade pistolmän influerades av sina motsvarigheter på silverskärmen. Detta är något som illustreras i slutscenen genom att klippa mellan Depps koncentrerade blick fast förankrad på Manhattan melodrama, som visas på biografen han besöker, trots förestående potentiellt livshotande omständigheter
Denna intressanta scen till trots så är Public enemies i slutändan en film som aldrig lyckas nå förbi sina pretentioner att tekniskt förnya en genre den älskar. När detta misslyckats så är det enda som finns kvar ett mediokert bidrag till en genre där all nutida stjärnglans övergläns av de korta sekunder då Clark Gables Blackie och Myrna Loys Eleanor upptar skärmen, se den filmen istället och spara öronen.
Betyg
2 av 5
