En saga om verkligheten. I förorternas Paris 1936 är det mörkt, Hitlers skugga har börjat falla över våra protagonister och alla vet vi vad som komma skall. Fattigdom, arbetslöshet och en spänning mellan kommunister och fascister gör vår films värld till en rätt så ogästvänlig plats. Men i detta mörker skiner ljuset från teaterscenen, hem och arbetsplats för våra karaktärer. Kameran rör sig förföriskt genom filmisk snö och tar oss med till Chansonia, en teaterhall för folkliga föreställningar med imitatörer, vackra flickor och skönsjungande latinolovers.

Ja, så börjar Paris 36, eller Farbourg (förort) 36 som den heter i original. Eller nästan i alla fall, för vi har också fått veta att ett mord begåtts av en man vid namn Pigoil, detta är hans historia.

Christophe Barratier är tillbaka med sin första film efter den vitt prisade Gosskören, till sän hjälp har han åter Gérard Jugnot i fronten av en skådespelarensemble som inte går av för hackor.

Att redan i prologen avslöja att ett mord begåtts av huvudkaraktären är ett smart drag eftersom det ger filmen ett mål och eggar vår nyfikenhet utan att ta så mycket utrymme att det blir det enda vi undrar över. Detta är bara ett exempel på hur balanserad Paris 36 är. Det finns en trygghet i varje aspekt av filmen och man känner att man är i händerna på filmskapare som vet vad de vill och hur de ska åstadkomma det.

Viktigast av allt i en film som denna är balansen mellan eskapism och verklighetsförankring. Att varken glida för långt ner i förortens misär eller sväva för långt upp i teaterföreställningarnas fluff. Här lyckas filmen nästa prickfritt och ger oss både smilbandsdragande glättig euforikänsla i perfekt koordinerade sång- och dansnummer och en verklighetsförankrad analys av karaktärernas och tidsperiodens mörkare sidor. Filmen blir således både intellektuellt intressant och oförskämt underhållande.

Karaktärerna är tecknade med ett psykologiskt djup som ger dem en komplexitet som inte är av akademisk art utan snarare påminner om hur människor är, med flera sidor till en personlighet. Precis som filmens karaktärer så är kontexten målad i nyanserade färger, ibland mörka, ibland ljusa. Genuint hjärtskärande scener blandas med oavkortat komiska sådana. Med en ständigt intakt medmänsklighet som varken känns forcerad eller artificiell förespråkas gemenskapen som ledstjärna i de mörkaste av tider.

Filmens avslutning sprakar med Busby Berkley-inspirerat shownummer och en konklusion som varken blir sentimental eller konstgjord utan ger en känsla av en värld som fortsätter. Filmens historia avslutas med Historien fortsätter.

Paris 36 är stor filmkonst på alla sätt och vis, med visuell briljans skapar den en förståelse för både det mänskliga tillståndet och tiden den utspelar sig i utan att glömma att underhålla och ge oss en upplevelse av skönhet. En verklighetens saga.

Betyg

4+ av 5